2013

Vimlet

Det är ju mycket folk, förstås, nästan överallt i stadskärnan i alla fall. Kanske till och med att vissa är tillresta från andra städer, för att myllra runt här och äta glass. För det finns en karusell här, och en mobil plaskdamm med trampbåtar i formplast, och på en gata har en bilfabrikant ställt upp bilar, nya prototyper. Också kring dem går familjerna då runt i feststämning, som om de vore stora ballonger eller i alla fall något alldeles särskilt. Och i ett tält lottar en rosa gymnastikfirma för kvinnor ut medlemskap, och ett sjukförsäkringsbolag värvar medlemmar från en skåpbil, och alldeles bredvid dras barn som flugor till ett stort, rött memoryspel som en byggvarufirma monterat upp på en scen. Där kan man vinna arbetshandskar och rollers och spik, och när alla luckor är öppna så säger kvinnan från byggvaruhuset, som är tjock och som trots att hon ler har ett ledset uttryck i ansiktet, hon säger i en mikrofon att om publiken nu försöker komma ihåg var bilderna under luckorna befinner sig någonstans, så kommer nästa omgång, efter lunch, att gå ännu snabbare. Och i ett annat stånd kan man köpa handgjorda lampskärmar och i ett tredje böcker om trakten, och man kan boxa på en boxboll för tre euro och för fem euro kan man till och med få sitt namn graverat på ett riskorn av en asiat.

Runt bland alla aktiviteterna går tre partifunktionärer för partiet Alternative für Deutschland, varv efter varv outtröttligt, och delar ut flygblad mot eurokrisen. Den ena av dem, han längst fram, bär ryggsäck och går också lite som om han var i bergen, i de flackare partierna där allt känns lätt, och som om han var en vandringsman. Han bär mörkblå piké med partimärke och helt säkert var det också hans idé, att såhär en lördag besöka Neubrandenburgs stadsfest för AfD:s Mecklenburgska lokalförenings räkning, där han på fritiden lika säkert är en av de mest drivande medlemmarna. För där samlas ju så mycket människor, ja kanske till och med att de kommer resande från andra håll, kan man tänka sig att han sa till de andra, och folk kommer vara på gott humör. Det är helt enkelt ett utmärkt tillfälle, ett utmärkt tillfälle att prata med människorna, säger han liksom med hela kroppen där han vallar sig fram genom barnfamiljerna. Bakom honom lufsar så två yngre män lite mer fatalistiskt.

– Är Ni intresserad av en folder om die Eurorettungskrise och vad vi kan göra åt den? frågar en av dem mig. Han ser knubbig och snäll ut och har en frisyr som en hjälm och en stor ljusblå kortärmad partitröja, men verkar inte så intresserad egentligen, av det han säger utan mest artig. Kanske för att han ser så sömnig ut – och inte trött, nödvändigtvis, utan mjukt, nöjt sömnig som en söndagsmorgon ser han ut, och som om detta också verkligen sa något om hans allra innersta. Och kanske är det bara för att pikén, dieselloket där längst fram, helt enkelt är hans pappa (för det är han nog) och att han helt enkelt är en son av den sorten, som bara lugnt flyter med. Han frågar sen en kvinna bredvid mig om hon kanske är intresserad av en folder euroräddarkrisen, och vad vi kan göra åt den? och rinner därefter iväg efter de andra.

– Ja, det har man ju hört om, det har man ja, säger en ansvarig i ett tält med påskriften 60 SEKUNDEN, DIE IHR LEBEN VERÄNDERN [KÖNNEN] till pikén.

Mannen bedriver ett hörseltest som bara tar sextio sekunder att utföra. Det är gratis idag och är uppställt med både tält och bil och en stor ballongpelare, och lockar till sig ständigt nya små damer i ljusröda och turkosa blusar och praktiska skor. Han tittar i pikéns folder och pikén säger att så, som det tillåtits att gå till, så kan det ju helt enkelt inte fortsätta, att weiter so det är helt enkelt kein option längre och mannen med hörseltestet ser tankfull ut och upprepar att jo, det har han ju hört om, att så är det nog.

Och pikén stegar vidare, sedan, och är i sitt esse hela tiden där det vimlar som mest.

Där festen inte pågår

Alla gator, och därmed också alla besökare med jämna mellanrum, mynnar ut på ett torg i stadens centrum, som väl är tänkt att också vara festivalens själva mittpunkt och hjärta. Men i och med att vi befinner oss där vi befinner oss, vilket ju är historiskt betingat och ingens fel, så har torget dessa sovjetiska proportioner – det är alldeles för stort. Man har ställt ut korvkiosker flera stycken på området, men de lyckas varken maskera att det visserligen inte är något gigantiskt eller ofattbart stort torg, med att det ändå är oproportionerligt, helt enkelt oproportionerligt, eller ge platsen någon sorts gemytlighet och trevnad, utan bäddar bara in området i en lukt av kött och rök.

Där finns en scen där också, där det är ”zumba-party” och lokala gympagrupper uppträder, kvinnor ”i alla åldrar” och barn, massor av barn, från hela regionen, i samarbete med gymföretaget MAXX. Och armén är förresten där också på torget med en buss, och försöker att värva medarbetare med en uppblåsbar blå rutschkana eller ränna av något slag som man kan springa i. Och det är för all del en del folk där som springer i rännan.

Men torget ligger ändå där i en provocerande inbilskhet, och liksom väntar på helt andra saker, på sina större idéer och historiska uppgifter, och man vill ropa att det där, det är ju gamla idéer, helt överspelade, och att vi firar stadsfest här och äter glass och myllrar, men man dräneras ändå ut där som vilsen i en öken.

Och på en grässlänt utanför centrum sen, pågår ett gasgrillmästerskap i samarbete med en regional elleverantör. Och där finns också en scen, och det finns elektronik och någon sorts programledare eller konferencier och man har ställt upp hur många bänkrader som helst framför alltihop, med plats för kanske hundra personer. Varför inte fylla hela gräsmattan? tänkte väl någon, men sen valde de som ändå dök upp, att hellre ställa sig runtomkring de små tälten där de tävlande grillar och lagar mat. Och de som sedan alltså ändå satt sig, där det var tänkt att man skulle sitta, kanske tio personer på sin höjd, de ser nu ingenting av själva tävlingen. De får istället sitta och titta på scenen som tronar över allt, och som är överbelamrad med saker, och på mannen med mikrofonen, och de får låtsas som om det var just det de var ute efter, och de lyssnar koncentrerat.

Han med mikrofonen, värden för det hela, är väl å sin sida bara utsänd över dan från Verbundnetz AG, och har väl säkert aldrig talat såhär rakt ut i ett högtalarsystem förut, utan bara precis tagit av sig kavajen. Och periodvis bubblar han på och hojtar att det är så och så många minuter kvar, och att han minsann skulle unna alla de tävlande att vinna, att det skulle vi nog alla, men att det nu en gång inte så det går till. Och periodvis är han helt tyst, och står bara där och väger mikrofonen i handen och han tittar på oss och vi tittar på honom.

Det rör sig hela tiden människor över scenen, andra ansvariga som trampar omkring mannen med mikrofonen, och letar efter saker och sladdar. Ytterligare andra sitter bara där bakom honom på tältstolar, bland grillar man kan vinna, som om det inte alls pågick något mästerskap framför dem.

De tävlande lagar vattenmelon. Det är väl till någon sorts dessert.

Sedan på andra sidan stan, till sist, vid ett övergångställe där det inte ens i formell mening firas stadsfest, utan är folktomt på ett helt naturligt sätt, står vänsterpartiet die Linke och uppmärksammar Tag der Frieden. De har kört dit en stor traktor, till och med. Ett stort förhänge hänger ned från det upphissade gapet och proklamerar att aldrig mera krig! men när jag kommer tillbaka en andra gång, för en närmare titt, har de packat ihop en timme tidigare än vad som annonserades på deras hemsida. Någon kilometer bort hittar jag även av ett par fredsduvor i papper med partisymbolen på, draperade runt ett motorvägsstaket. De är omsorgsfullt knutna runt stängerna, i rött och grönt, och fortfarande lika långt borta från trängseln och de inresta och från någon enda människa alls. I sin kompromisslöshet (men kompromisslöshet till vad?) är det nästan radikalt.

Sen på kvällen

Sista kvällen är det stor konsert på torget där i centrum, på stora scenen. Och då är alla där, hela stan och det är mörkt och det känns väl inte längre lika tomt. Ölflaskor av glas som köpts och druckits upp, sparkas runt i folksamlingen över betongen och överröstar hursomhelst alla betänkligheter. Några lokala talanger, ett band några akter innan huvudakten från Berlin, utropar storögt att de aldrig spelat inför så här många människor innan och vi tycker om dem, de är unga människor och de är tagna av stunden, tagna av oss. Vi känner oss med ens tusenhövdade – vi är ett folkhav. På slutet spelar de An Tagen Wie Dieser, och det är en låt som spelas efter alla fotbollsmatcher och särskilda tillfällen här, och kanske att de spelar den lite blodlöst, men alla kan sjunga med.

Jag tror att det är själva borgmästaren som är värd för kvällen och han rycks i alla fall med i allt, han också, där under strålkastarna. Han joggar fram och han utropar till oss att detta var fantastiskt kul, wirklich geil! och lägger armen om sångaren och lyser som en sol och hojtar ut över oss helt schangtilt, om vi vill höra mer av det här härliga bandet, och vi vill höra dem igen, vill ni det? För att det ju är just han och ingen annan, som kan låta önskningar gå i uppfyllelse denna sista stadsfestkväll. Och man tjoar längst fram och svarar att ja, ja det vill vi! Det vill säga, att det ju alltid är någon som måste vara motvalls, och som gapar ut ett långt nö! men de allra flesta gör ju det där bandet alldeles detsamma, för man är full och glad. Han som nog är borgmästare nickar och har fortfarande armen runt den lokala talangen, och han blinkar och säger att jaha, vill ni det. Och sen säger han, fortfarande på ett slags glatt humör, men också med ett slags pondus, att han ju inte kan lova något. Och med ens vill han liksom inte alls låtsas om att han råkade förivra sig sådär, alldeles nyss helt precis.

Han säger att de ju har ett tidsschema att tänka på också, versteht sich, och att det ju inte är så mycket att göra åt tidsschemat, egentligen. Att om man låter den ena spela längre, då finns det ju inte tid åt de som kommer sen. De lokala talangerna står där bredvid med händerna utefter sidorna, och borgmästaren har ett tonfall som om vi i publiken vore sådana som ville ha allt på en gång, och kakan kvar efteråt och guld och skog, men också som om han inte bara vill vara en nejsägare själv, heller. Inte minst för att han är på ett så gott humör. I det tonfallet säger han, att det är möjligt att man kan klämma in dem ytterligare en gång lite senare, om det finns möjlighet till det alltså, det här bandet man talar om. Och det ropas från publiken att han nu äntligen ska hålla käften, och borgmästaren utbringar en applåd igen, en stor applåd till de lokala talangerna, som vi sen inte ser mera av.