Stockholm, 2014. Att knacka dörr.

– Är det de som är partiet? frågade någon.

Och en annan sa att ja, det är väl det.

En grupp män stod vid den gamla skatteskrapan, som är ombyggd till studentboende. Och solen sken och det gick studenter ut och in, och det slår ju en ibland, att i Stockholm ser vi likadana ut, de flesta av oss, men att vad gör det? För det ser ju vackert ut. Och för studenterna var den höga byggnaden New York, men männen som stod där gjorde huset bara små. Och det var förstås de som var partiet.

Man såg dem redan på avstånd, för de såg ju verkligen ut som sju svåra år, och någon hade foten i bandage och någon skelade till och med! Och någon var kort och rund eller lång och kantig och alla hade partimärken fastnålade på bröstet. Det är väl möjligt att de tog sig överdrivna proportioner för mig, då, men i det stora hela var det så. De stod och väntade på oss. Jag hade aldrig sett dem förr, de kom väl från någon lokalförening i närheten, men genast och ohjälpligt stod de en nära, som släktingar gör, i alla fall för den här eftermiddagen. Och med ens stod man alltså där med släktingar och skulle knacka dörr och värva väljare, hos dessa unga människor, som såg bra ut. Vad skulle de tänka om de här märkliga människorna, och som var trotjänare sedan decennier i ett politiskt parti? tänkte jag, med ens liksom uppskruvat.

Som två olika arter var det, de som bodde här i en skyskrapa, och denna medlemsbas – dessa typer – som dök upp i Kallhäll eller i Bergshamra eller varsomhelst dessa dagar, och knackade dörr eller ringde från telefonlistor. Det partifolk, som kunde tyckas vara själva kölen i varje operation, den livsviktiga kontinuiteten. Men man såg på dem, och vanan de hade och alla åren de funnits där, och man undrade i sitt stilla sinne, om de övertygade någon med sina flygblad längre, om de lyckades sätta något avtryck alls, i någon av människorna de mötte… Tusentals människor, som gled dem mellan fingrarna. Själva var de ju övertygade förstås, men det var ju av gamla anledningar.

Men en valrörelse, det är ju en så överdriven tid för alla inblandade. Och det finns visst en äkta idealism under allt, men det är väl den som också gör allt så ohanterligt. Och formerna den tar hos oss, under press, blir alltid otillräckliga, på något vis olämpliga. Inte heller de här oförargliga vattenbärarna, räckte till på långa vägar.

Själv drevs jag under hela valrörelsen av ett slags rastlös, uppjagad pliktkänsla. Jag tog inte stor del av planeringen ens i min egen förening, och inget övergripande ansvar.  Ändå tog sig min egen lilla insats enorma proportioner för mig. Jag mötte en doktorand under en dörrknackning, som studerade gammalgrekiska i England. Han var en gammal medlem, och var i Sverige med sin flickvän, som var gravid, bara helt kort på besök. Han sa till mig, att han vaknat upp med känslan av att allting, hela alltsammans, hängde på att han gick ut och knackade dörr i en stockholmsförort med partiet den där dagen. Att det var en irrationell känsla förstås, men han hade sagt att det varit en väldigt påtaglig känsla, väldig verklig. Man rör sig i ett syrefattigt rum.

Det kom fler dit där vi stod vid gamla skatteskrapan, och till sist blev vi många utanför ingången och vi tog den lilla cementplanen i besittning. Det blev rörigare. Flera kände sig ansvariga över operationen och jagade fram och tillbaka över plätten som nu var vår, för att ”styra upp”. Materialet var borta, som vi skulle dela ut. Någon sa att det Salar skulle komma med det. Kommer Salar? Nej, inte den Salar, men jag tror att det var Salar han hette, sa han, som tyckte sig veta hur allt låg till. Och någon som var särskilt ansvarig svor: men vad i helvete! Det kan inte gå till såhär, det här måste vi snacka om sen! Och någon sa att hon trodde att Adam ringde dit nu. Vart då? Har han ringt Ben? Och en annan sa att han hade ringt Anders nu, och trodde att Anders höll på att ringa Ben. Och en annan bröt in med sin telefon och sa att det ju var Salar som skulle komma, visst var det Salar? och att annars så skulle de skicka en taxi. Och någon kom dragandes med en rullväska flygblad. Slår ut med armarna. Vadårå? Men i slutändan, när vi kom upp, var huset ändå tomt.

Ja, här och var var det väl någon som var hemma, men varför då egentligen? Det är ju varmt och sen augusti och terminen hade knappt börjat. Där gick vi i tomma korridorer – fyra på varje våningsplan. Vi gick dem två och två. Och trots att de var tomma så tog det tid, och varje gång någon öppnade, så förde vi in det i ett litet protokoll. Och varje gång vi har ett ”samtal” med någon, så skrev vi upp det särskilt, och dessa skrevs senare in i en app. Och hela valrörelsen samlade vi på så vis samtal, för att se hur många det blev.

Och därför att det alltid är så där, mer eller mindre, så är det också rofyllt att valarbeta. Före och efter kan det hålla en vaken om nätterna, att det är så, men under tiden när det pågår, så ringer man på dörrar, och ingen öppnar. Ja, oftast öppnar de ju, om de är hemma, men hur många vill prata sen? Och jo, de pratar kanske, men vad säger de egentligen? Eller man står i valstuga och det stannar människor och de har övertygelser större än mina, och de går också därifrån sen helt intakta, oberörda av att vi mötts. Ja, just det ja, påminner man sig om. De gamla partimedlemmarna gör kanske ingen nytta längre, men det är ju ingenting att hetsa upp sig över sådär – jag gör ju inte heller någon särskild nytta. För varje lägenhet som var tom, la vi en lapp i tidningsstället utanför där det stod:

ETT BÄTTRE SVERIGE. FÖR ALLA. Hej! Vi ringde på för att prata med dig om valet den 14 september. Då är det du som bestämmer Sveriges framtid: fortsatta skattesänkningar och privatiseringar som lösningen på alla problem, eller gemensamma investeringar för fler jobb, mindre klasser och bättre vård. Läs våra förslag på framtidskontraktet.se

Socialdemokraterna – FRAMTIDSPARTIET

Lite nytta, jag gjorde lite nytta, men trots att folk runtomkring tog ut sig fullständigt, så blev det ju inte mer än så, för någon av oss. Debatterna på TV var obegripliga, i intervjuer med i massmedier så sas väl ingenting, den största delen av tiden. Och här i Stockholm anställde partiet någon bara för att dela ut smörgåsar från en bil, men hon hade inget körkort, och så de fick anställa en till, bara för att köra runt henne.

Man bryter ner något i sina minsta beståndsdelar, och lite blir kvar, men allt blir inte kvar. Just det kan göra en lugn, att oavsett vad man gör, så blir alltid mellanrummen större, då ingenting blir gjort. Det är alltid så.

Tidigare samma dag, till exempel, hade jag talat med en amerikan i en valstuga vid universitetet. Han var gästprofessor, han verkade inom kommunikation. Och lite talade vi väl om svensk politik, och han sa om sverigedemokraterna, att dem kunde man säga vad man ville om, men att han uppskattade hur de arbetade med PR. Att han ju var professor i kommunikation, och därför kunde han uppskatta en sådan sak och hur deras kampanj, ur den synpunkten, var en mycket skicklig kampanj, absolut. Det är hantverk, sa han, det är rent hantverk. Och sen sa amerikanen att det politiska landskapet i USA, ju såg helt annorlunda ut än här. Han sa att vi kunde ta vapenlagstiftningen som exempel och han slog ut med händerna – den var vansinnig, fullständigt, man hade tappat kontrollen! Till exempel, alldeles nyligen bara, sa han, och jag hade kanske hört talas om det? Ja, bara för ett par dar sen, så hade en liten flicka råkat skjuta ihjäl en instruktör på en skjutbana någonstans. Det var en nyhet över hela världen, sa han. Det hade inte ens hade varit en vanlig pistol, nej, det hade varit en uzi. En uzi, can you imagine that?

När han hade gått, så sa en annan i valstugan, att den amerikanska gästprofessorn alltid brukade komma förbi och att han alltid pratade länge om USA. Och hon trodde, att han helt enkelt hade hemlängtan.

Vem vet hur mycket tid partiet, vi, lagt på den där amerikanen?

En man i cykeldräkt öppnade för oss och vi pratade om skolpolitik, och två kvinnor med rötter i mellanöstern var också hemma när vi ringde på, och de var intresserade av arbetslösheten. Investera är bra, sa de allvarligt. Men de var så ambitiösa, strävade framåt så till den grad med hela sitt väsen, och var på sätt och vis också amerikaner, att de nog röstade borgligt till sist, i alla fall.

En annan tyckte inte att det passade just för tillfället, när vi kom. Han inte hade hunnit läsa på än. Vi kan väl prata ändå, sa vi. Nej, sa han, för han hade inte läst på något alls än, faktiskt, och han skulle börja läsa på först nästa vecka. I en annan korridor öppnade en man i fluga dörren. Och han såg vilka vi var, men han lät oss le och vifta med våra papper och säga att hej, att vi kommer från socialdemokraterna, bara för att kunna svara sen att nej, er vill jag inte prata med.

Efteråt stod vi alla nere i entrén. Hade vi fått något bra samtal? frågade man oss. Ja, kanske, kanske nåt bra samtal, sa jag. Och vi registrerade våra resultat med telefonerna på vår samtalsdatabas för hela landet, och männen från lokalföreningen, eller varifrån de nu kom, gjorde också det. Men vad det handlade om för slags resultat, för nån av oss, det kan jag ju inte säga, det vet jag inte.

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s