Valrörelse i Storbritannien, högt och lågt 3

Question Time i BBC, 30/5

PICT5890

Det pågick en utställning för allmänheten utanför konstgalleriet bredvid stadshuset. Stora fotografier från hela Storbritannien stod uppställda i träställningar på gårdsplanen och det fanns en karta utlagd där också, i plast, 3 x 6 meter, som föräldrar gick runt på med sina barn, och pekade ut var de bodde någonstans och var London låg. Där bland rapsfält och dover-klippor och slottsruiner, hade bilarna med parabolantenner ställt upp sig, 3-4 dagar innan det var dags. Män med pikéer som det stod BBC SPORT på, hade dragit fram med  sin tekniska utrustning, och nästan vält ett par victorianska herrgårdar, och stövlat fram och tillbaka och satt upp stegar. Annan personal hade allvarligt gått omkring och gjort anteckningar i pekskärmar eller stämt möten med andra crews, i andra parabol-bilar. Det rörde sig annars mest turister på området, och de bara klev över sladdarna, på väg till turistinformationen i galleriets museishop, och betraktade männen som gick där och svor till varann som om det hade rört sig om ett intressant hus, en lokal tradition.

Och dagen före arrangemanget stängdes galleriets matsal av, som vätte ut mot stadshuset över gatan, och på själva lördagen sedan vissa ytterligare utställningsutrymmen. Då hade tv-bolagen hunnit ankomma lite mera ordnat, och det sändes kommentarer och betraktelser i direktsändning från en liten scen utanför entrén varje timme, i duggregnet och blåsten.

Det var alltså den sista utfrågningen av partiledarna från the three main parties som skulle äga rum där, i stadshusets stora sal. De skulle inte mötas i debatt, men en halvtimme var, separat efter varandra, skulle David Cameron, Ed Miliband och Nick Clegg i alla fall svara på frågor från publiken, som var representativ och kom från regionen och valts ut genom att ha fått fylla i ett formulär på BBC:s hemsida.

När jag kom dit någon timme eller två innan sändning, så verkade människorna redan ha slussats in i byggnaden. Det fanns bara avspärrningar kvar och poliser i västar och inga tecken alls, egentligen, på att detta skulle vara ett händelsernas centrum i två timmar framåt i riks-tv, plus efterföljande kommentarer från konstgalleriets matsal. Och hade man inte vetat vad som pågick, så hade det väl kunnat vara en brottsplats, eller bara ett annat tv-program, eller något ännu mera ointressant hade det väl också kunnat se ut som. Men alla visste ju vad det var, och det låg i luften att alla visste, och just för att det den kvällen verkligen var där, hos dem det hände och ingen annanstans, så hade det också samlat sig en liten skock människor snett över gatan mot stadshuset, och börjat vänta. De hade blivit stående och blivit kvar och tittat, mot allt det där och mot avspärrningarna, kanske trettio personer trots allt ståndaktigt där i kvällsfukten. Och jag ställde mig där också, och jag kände det som om jag bara hade varit ett halvt steg från att fortsätta gå, men nu stod jag där ohjälpligt, och så verkade det vara också för alla andra. Vad vi faktiskt väntade på var hela tiden lite oklart.

PICT5925
tvreporter

PICT5953

Över gatan var en kameraman från TV positionerad, med en kamera över axeln som ett spjut ut mot all inkommande trafik, och i säkert två timmar så sänkte han aldrig någonsin den där kameran – inte en enda gång. Och Radio Leeds, den lokala radiokanalen, hade kommit och ställde frågor, och sen fanns där också tre labouranhängare som ingav visst förtroende och liksom gav riktning och struktur till vårt lilla projekt, att som allmänhet stå där på vakt. En äldre herre med stor blå flagga och reflexväst med påskriften NORTHERN REPUBLICAN ASSOCIATION FOR NORTHERN INDEPENDENCE hörde också till de församlade. Han var ju tokig förstås, men ändå.

Så det är klart att det inte var gripet ur luften. Att vi inte stod där bara som genom ett missförstånd, utan att det var där det hände och att vi väntade på premiärministern och partiledarna och kanske andra viktiga personer också, och att det var fullt naturligt och ingenting konstigt. Även om tiden gick, så uppstod alltså en tyst överenskommelse om att stå kvar där vi stod, men det regnade ju ibland och var kallt hursomhelst, så det är klart att den var lite bräcklig.

Då och då utropades det att: När kommer de egentligen? Kommer det någon alls? Vad är det som händer? Och då och då slog någon också bara ut med armarna och stövlade därifrån, och vi andra hummade och sa att ja, när kommer de egentligen? Säkert alldeles snart.

När vi sa sådär, så tittade vi mot reportern från Radio Leeds, men då tittade han bara stumt och oförstående tillbaka och visste inte mer än vi. Han hade ett avlångt, buckligt huvud och en stor slips, och innan vi fick reda på, att han alltså i själva verket var journalist, så trodde vi nog att han mest var en udda typ, han också. Han hade varit på plats redan när jag kom dit, och först vandrat omkring ganska länge bland parabolbilarna och sladdarna och Britain From the Air och tv-folket, men liksom utan att komma till skott.  Han hade ingen teknisk utrustning, utan bara ett litet fickminne.

Han intervjuade kvinnan bredvid mig, mannen från radio, men samtalet saknade all struktur, det blev ingenting av det. Han frågade henne något om hur det var, allt, eller hur det kändes eller något i den stilen, och hon svarade att hon var förstagångsväljare och att det hela därför var pretty exciting, faktiskt. Och hon sa att hon nog skulle rösta på Labour, och mannen från Radio Leeds utbrast att so you’re a millie-fan then? liksom glatt, men liksom för att ändå rinna ut i sanden, och hon sa att hon bara visste att hon nog skulle rösta på Miliband den här gången, i alla fall. Och han frågade om hon följde valet i sociala medier och hon sa att nej, not really. Trafiken runt oss var ganska högljudd och störande och dränkte det mesta de sa till varandra.

När reportern från Radio Leeds hade gått så ringde kvinnan en vän och berättade att hon pratat i radio, och skrattade och my god, tänk om någon hon kände skulle höra henne? Och hon sa att hon stod där utanför Question Time. Ja, utanför alltså, bara för att titta. Bara för att det vore roligt att se om David Cameron eller nån skulle komma förbi, och vännen sa något till henne men hon lyssnade inte och sen sa hon att förlåt, förlåt, men att just nu kunde hon bara tänka på all that rubbish som hon been saying on the radio. Hon hade varit där innan jag kom, hon också, och var ganska liten och mjuk och hela tiden medan vi stod där, den där kvällen, så såg hon liksom förväntansfull ut.

PICT5947

PICT5904

PICT5931

Jag måste beskriva de tre Labouranhängarna också. För de stod visserligen lite vid sidan av och pratade med varandra, men de var ändå inte avsides, utan på något vis i centrum hela tiden ändå. Det såg det nästan ut som om vi i själva verket hade varit deras lilla grupp, men det var ju också därför att vi andra väntade på ett så obestämt och ursäktande sätt, medan de hade inom sig såsom ett inre lugn.

Den ena av dem, som var en ledargestalt, talade länge i telefon om någon sorts kampanjverksamhet och sa att han bara behövde people on the ground, att man helt enkelt need to get people out there for me. Att detta var det enda som räknades, i den fas som de var inne i nu. Och sen var det en pappa och sen var det hans rödhåriga son, som hade breda, vita tänder och väl inte kan ha varit mer än tolv år gammal.

När han som var ledaren frågade pojken om varför pojken gått med i Labour, så sa pojken att han inte visste, men att han gärna ville bli a Member of Parliament, men när labourmannen fortsatte och frågade om det inte också handlade om något annat, om det inte handlade om principer också, så sa pojken att jo. Att det väl också handlade om området han bodde i, och om människorna där och så. Och labourmannen svarade att det var precis vad det handlade om, och att the Labour Party  var det enda parti, som var out there, och som pratade med folk, att the Labour Party reaches out, och att that just ticks all the boxes for me.

Labourmannen hade klistermärken med partisymboler i bakfickan och han delade ut dem till de andra två, och han gjorde det med en viss högtidlighet som var delvis på skoj, men också delvis bottnade i en känsla.  De kom fram till att de borde sätta dem på tröjbrösten, och de blev ännu mera av en välkomstdelegation. Ibland drog de en vända bland oss andra, och en gång körde en bil med partisymbol på vindrutan förbi och labourmannen nickade då till föraren, som om föraren bara var en av många som han kände här i Leeds. Hade vi varit på väg någonstans, ute och gått, så hade det alltså varit de där tre som tagit täten – det är det jag vill säga med det här – och nu stod vi ju visserligen bara där, men det var ändå samma sak.

 

poliser

 

Till sist öppnade poliserna på andra sidan gatan upp vägspärrarna, som de hade satt upp runt stadshusets entré, som ett tecken på att bilar snart väntades komma körandes in på innerplanen. Efter ytterligare en stund anlände det också en massa folk i flera bilar på samma gång, och de rullade in genom avspärrningarna och ut på grusplanen. Någon av oss menade sig kanske ha sett David Cameron där bland de andra, upp för trappan och in, in, men en annan sa att det could have been Farage for all i know och själv vet jag inte hur det var med det där, det är omöjligt att säga, det gick för snabbt.

Det var i alla fall livligare vid stadshuset nu och spärrarna förblev öppna och plötsligt, plötsligt bara gick labourmannen över gatan, bort till avspärrningarna, och vi tittade på och vi tänkte att han går över gatan, han går över gatan! Han ställde sig tätt intill utanför polisernas slagna ring, rakryggad med det rödgula klistermärket lysande på bröstet.

Och pappan och sonen stod kvar med oss och tittade på med sitt inre lugn och nästa kolonn bilar dök upp och kameramannen som alltså var mitt i språnget hela tiden, blev ännu mera så . Och det var verkligen Ed Miliband som anlände, och steg ur bilen och gick uppför trappan, och med ens började labourmannen hojta, helt som en förryckt! Han viftade med armarna, och det var helt oväntat för oss, och han ropade och skrek att Miliband! Here! Here! Och Miliband vände sig visserligen om och vinkade, men även för labourmannen var han ju långt borta, kanske tio meter bort och tjugo, trettio trappsteg upp redan, och stannade gjorde han inte ens för ett ögonblick och han var borta. Miliband var borta direkt.

Och det är klart att vi viskade och skrattade åt den där labourmannen, men vi skrattade ju också åt oss själva, brittiskt self-depricating. Herregud! Vad gjorde vi där egentligen? Men vi stod kvar och väntade, väntade lite till.

Och så kom det en sista radda svarta bilar och bildörrar slogs upp och igen och Nick Clegg, ledaren för liberaldemokraterna, skyndade ut och tog trappan i ett språng som det verkade och in i stadshuset.

Som på en given signal skingrade sig polisen och kameramannen packade ihop som om man klippt av en gitarrsträng, lös och ledig, och därinne pågick ju allt fortfarande, men härute var det slut. Och vi såg oss omkring och vi samlade ihop oss och vi sa till varandra att Nick Clegg, att visst var det Clegg alright, det där. Inga tvivel om det. Vi nickade med kännarmin, trött – vi frös ju också! – som om att ”nu var det gjort, det här som vi gjort, och att det var skönt att det var över”. Och förstagångsväljaren såg väl möjligen lite ställd ut när vi ruskade på oss, och liksom torkade av skiten från händerna, men sen bestämde hon sig för att också ta det som det var och log ett ”jaha” och alla gick hem.

 

clegg

 

PICT5951
lejon

 

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s