Övertygade i Leeds

“Lukewarm – i spit it out! Lukewarm – i spit it out!”

Det står en predikant på en bänk på gågatan i rosa collegetröja och en märkligt oformlig skotskrutig mössa. Uppfylld av ett slags innerlig, ja kanske till och med andlig, irritation ropar hon ut att de flesta som går i kyrkan, de hamnar i helvetet och the lukewarm, de ljumma, de går i kyrkan och tror de är kristna, men de hamnar i helvetet, för vad bryr väl sig Gud om att man går i kyrkan, om man inte utför Hans vilja på jorden?

Hon har samlat kring sig en hel liten flock fjorton-femtonåringar, och det är en ironisk uppmärksamhet förstås och de står där med överlägsna höjda ögonbryn, men samtidigt är de ju ändå fortfarande barn. De är barn och då och då bryter små vågor av indignation igenom leden hos dem. How can you say so? utbrister de upprört, pipigt, med äkta allvar. Men hon är ointresserad av alla slags diskussioner och ångvältar sig vidare, för det står i Bibeln att Jesus, han spottar ut de ljumma, han spottar ut dem, gör det inte det? Hon söker med ens blicken hos en kollega, en rund liten man i T-tröja med en skylt över axlarna, a sandwich man, och han nickar sävligt, att jo så säger Bibeln. Och någon ur publiken ropar att hon vet ju fan inte vad hon pratar om och det blir stökigt. Jag går och köper en tidning och när jag sen sätter mig på fiket i närheten en stund senare, då sitter de redan där, predikanten och hennes gäng, och dricker kaffe i lugn och ro.

Mannen bredvid mig har ett skratt som en luftpistol, två skott åt gången, HAHA! och är osannolikt vindögd rakt ut åt sidorna. Han pekar på predikanten och säger till mig att vet du att vi kommer hamna i helvetet allihop, HAHA! och undrar om jag är religiös. Han säger att han var i en kyrka en gång, och att han hade frågat dem om varför han skulle be. De hade sagt honom att det är bra att be, att det vore bra för honom och att det skulle få honom att må bra. Är det därför? frågar han mig som ett rop och utbrister – för han utbrister allt han säger – att det är so selfish att be, så oerhört själviskt och skakar glatt klentroget på huvudet åt alltings ohjälpliga dumhet. Men jag sitter ju med min Daily Mail, och vill inte bli involverad. Får det folk att må bra, är det väl bra med det, säger jag. Ed Milibands näsa tar snett nedifrån upp hela uppslaget. Mannen nickar som vore vi överens, yes, yes, selfish, selfish! och himlar med ögonen åt vänster och höger samtidigt. Han har en vän till bordet, mager och skallig. De bryter på franska, är kanske algerier. Ytterligare en person dyker upp vid bordet, en riktig yorkshire man. De börjar prata om valet.

Mannen från Yorkshire säger att det är kört för the Tories nu, att de vill skära för mycket, att folk är trötta på det. ”That was a miscalculation,” konstaterar han och de andra nickar i ett jaså, jaha. Han som ännu inte sagt något säger, med en min som har sett allt, som är franskt (algeriskt?) trött, mager, att de inte har några särskilt convincing leaders i det här landet, if i can tell you my opinion så övertygar de honom inte, inte någon av dem. Mannen från Yorkshire klipper av med att de inte har några ledare alls. Inga alls!

Han säger att Galloway, möjligen, att det är en ledare som kan deliver his facts and numbers och när man ser these numbers, ja då talar de för sig själva, helt enkelt, det kan man inte säga något om. Att Galloway har full koll, att you can’t get away from that, men att det förutom denna ordförande för det lokala, bradfordska partiet Respect, inte finns några ledare. ”De är alla manipulerade, they are all told what to say.”

Han med ögonen kan återigen liksom inte hålla sig och frågar, utropar nästan förtjust att vad är en ledare egentligen, HAHA! what is it really? Det är omöjligt att säga om det är menat som en fråga eller om han bara förkastar hela konceptet som obotligt roligt, löjligt, alltför dumt. Den tunna typen bredvid honom överraskas dock inte av något, och börjar genast liksom sömnigt mumla namn halvt för sig självt, men the Yorkshire-man är mer resolut. ”Take Churchill!” hojtar han till den vindögde – ta Churchill!

Och sen säger han att Churchill, Churchill är ju ansedd att ha varit en ledare, men att han ju egentligen inte gjorde annat än att screw things up. Att Churchill strulade till allt från början till slut, och att Galipoli till exempel var Churchills idé, Churchills ensam, och att han var ett bloody disaster och fullkomligt hopplös, ända tills monarkin fick lite ordning på honom och pulled him straight.

Den vindögde nickar och förstår precis och är uppe i varv nu. ”Och Dresden!” utropar han lyckligt, ”Dresden! ”

Och mannen från Yorkshire slår fast att Dresden, det var ett krigsbrott, that’s what it was, no bones about it. Och det rullar ur den vindögde som små kulor, att allt det andra, som hände då, att när man pratar om det, då är man minsann alltid alldeles: ”buhu, buhu” och han låtsas gråta patetiskt, men Dresden, Dresden plattade man ju till alldeles och det bryr man sig inte om.

Mannen från Yorkshire säger att titta bara på vad amerikanerna gjorde i Japan. Men så var den amerikanske generalen MacArthur där ju också kliniskt tokig, fortsätter han, vansinnig and that’s confirmed och skulle ha bombat alla städer, en efter en, om han kunnat and Kennedy didn’t like him either.” Så han agerade sannolikt på egen hand, MacArthur, självsvåldigt. Sannolikt var det så.” Mannen från Yorkshire slår ut med händerna, menar att det alltså är så, så som psyket ser ut hos deras så kallade ”allierade”, och han skulle ta kineserna över amerikanerna varje dag i veckan. Och när den magre, skallige bara skakar trött på huvudet, för de är likadana allihop, they are all the same, så protesterar han, för att nej, så är det inte. Kineserna är annorlunda. The chinese är inte alls sådär.

Men den skalliga mumlar på sitt orubbliga vis att de är likadana allihop, och att kineserna are doing landgrabs on the african continent, and it is all about control, and it always will be about control.

Och man talar om ideologier och mannen från Yorkshire menar på att socialism, kommunism, militarism, att ingen politik fungerar ensam – that’s the thing. Vad man behöver är en mix of both. Man behöver alltid en mix of both, men om man frågar folk i forna Sovjet, berättar han, så tvekar de inte en sekund om att gå tillbaka till den tiden, för det fanns mat och det fanns jobb. Men den skallige mannen mumlar likgiltigt att nej, man var tvungen köa, jämnt, hela tiden, bara queing, queing, queing.

Och man talar om skulder och den vindögde skrattar och frågar HAHA! om någon vet hur stor the World Dept är! och utbrister att den är på… hundra triljoner dollar! vilket ju också bara är en siffra. Mannen från Yorkshire rycker på axlarna och muttrar att mestadelen av den är i alla fall amerikansk, och skulle någonting hända där, så skulle finansmarknaderna, alltihop, ramla ihop som korthus och det är därför Amerika också kommer angripa Kina, eventually.

But in the end, konstaterar the yorkshire-man med ens filosofiskt, så finns det en sak som de inte kan kontrollera, inte the chinese och inte the americans, och det är naturen. Den kan ingen kontrollera, menar han, och att de säger att kärnvapenförvaren är jordbävningssäkrade, men att de inte är det.

”Och naturen kommer att komma dit och den kommer komma dit, där man tillverkar luftburna sjukdomar, och det kommer att säga ”Poff”. Han gör nedsinglande rörelser med händerna och han säger att David Cameron kommer vara tvungen att hänga sig, Cameron kommer att hänga sig, för det kommer inte finnas någon utväg, ingen lösning och Clegg och Hague och alla kommer att hänga from the Tower.

Hänga! utbrister den vindögde, alldeles utom sig i någon sorts sinnesstämning.

Mannen från Yorkshire säger att de kommer hänga allihop, att det måste bli så, men att de har done it to themselves och att de kommer att skjuta sig. ”Föreställ er att läsa om det i tidningen!” utropar han plötsligt entusiastiskt, och deklamerar med nyhetsläsarröst att ”vår David Cameron, han gick hastigt bort igår natt, han hade hjärtbesvär sen ett sen lång tid tillbaka, vi beklagar det hela, han var en beundransvärd man”. Den vindögde börjar på nytt att låtsasgråta, ”buhu, buhu,” innan han rullar över i skratt, pang, HAHA! och allmänt gott humör, och mannen från Yorkshire upprepar att Cameron kommer skjuta sig, ”det är så de kommer göra sig av med honom”.

När jag rullar ihop tidningen och går därifrån så har predikanterna redan gått, och vid bordet bredvid så talar de nu om planer, plötsligt uppkomna men till synes redan i utvecklingsfasen, om att gå som betalda gäster från bröllop till bröllop. Det finns par som inte har några vänner! utropar de, eller så vill de ha big parties, stora ceremonier. ”And i like to have a laugh, you know that, but i’m serious now, dead serious – it’s money in this” säger mannen från Yorkshire och den magre mumlar att han vill gå på begravningar också, för, surely, behöver de också folk. Och den vindögde, han kan knappt behärska sig, han kan verkligen knappt behärska sig alls.