Valrörelse i Storbritannien, högt och lågt 1

Rallying in the town hall

Var partiledarna är någonstans och var de planerar att dyka upp i denna brittiska valrörelse vet man inte i förväg, för här finns inga torgmöten eller frågestunder, utom på TV förstås. Kvällstidningarna åt höger publicerar historier om hur Ed Miliband, ledaren för Labour, undviker dem till varje pris, och slussas runt av PR-typer för att han inte kan föra sig bland folk. Inget jag sett tyder dock på att de andra valt andra strategier. När Labours buss så står utanför stadshuset en dag, en vecka innan valet, då är det i alla fall bara att gå in och alla sittplatser i stora salen är upptagna utom några få.

balkong

Miliband planeras hålla tal, men vad man egentligen byggt upp här i Leeds är ett Rally for the NHS. Publiken viftar med kartongskyltar och bakom scenen står det ”Save our NHS” i rött och vitt. Jag letar lite under stolarna efter en egen kartongbit, men hittar ingen. Kvinnan bredvid mig har stoppat sin i handväskan. Hon ser concerned ut, och har händerna sammanvridna. Sedan, när allt så småningom rullar igång, så klappar hon åt allt som sägs, lätt och allvarligt, och slingrar ihop händerna mellan gångerna, trycker dem mot bröstet. Och när en av talarna säger, angående de konservativa, att Cameron has no Clegg left to stand on så utropar hon very good! till väninnan och när en annan säger, angående the Liberal Democrats kampanj, att if you walk in the middle of the road, you get run over så säger hon att, yes, yes, den var också mycket bra, men att hon har hört den förut. Hos mannen på min högra sida syns det i och för sig inte heller till någon skylt. Han har armarna i kors över bröstet, applåderar inte åt något som sägs, bär flanellskjorta och är där med sin son.

Det är en lång talarlista, och alla talar om sjukvård, om sjuksköterskor, och väntetider, mental health, cancer, för the National Health Service har en särskild, helig status här i Storbritannien. På alla lokala utfrågningar mellan lokala kandidater under valet nu frågar allmänheten om NHS, och kandidaterna säger att NHS är något de kan vara stolta över in this country, där den inte är som i USA, och man vill satsa eller skydda eller ring fence it. De har varit sjuka, eller deras föräldrar har varit sjuka, en gång, allvarligt, kanske cancer, och personalen var fantastisk, sagolik, top notch, säger de. Och säger man att det är politisk cynism så är man nog cynisk själv, för det rör sig väl snarare om ett slags moralisk konsensus, en besvärjelse som måste besvärjas.

Och när vi församlade ropar ut i salen, som ett mantra, att you can’t trust the tories with the NHS, så är det väl också ett slags karaktärsmord, ett angrepp på moral och karaktär.

När Miliband sen till sist dyker upp på scenen så far mannen i flanell bredvid mig upp i bänkraden, och det visar sig att jag satt mig bredvid salens enda heckler, och han ropar att han är en hycklare, idiot, you’re a racist Miliband! Men vi har alla rest oss då och hela salen står upp och applåderar och Miliband vinkar och tackar. Så kom vi ju sent också, alla vi som sitter långt bak åt sidan, nästan där kamerorna står, så ingen där framme kan höra vad mannen har att säga.

Ja, vi runtomkring vänder oss förstås om, men när kvinnan bredvid mig, som är av typen att rätt ska vara rätt, säger åt honom att sluta, så är han helt oförstående. Jag får väl säga vad jag vill, upprepar han liksom självklart, hjälplöst för alla och sig själv, och fortsätter att ropa att hipocrite, Miliband, hipocrite! Och han säger att well i’m not offensive to anyone och kvinnan säger att well you’re offensive to me och mannen svarar förbluffat, famlande att vi har ju yttrandefrihet, jag måste få göra min röst hörd, man måste ju få ifrågasätta saker, eller hur, visst måste man få ifrågasätta saker? Men han säger det inte som en rättshaverist säger det, utan som om han talar om rinnande vatten eller trafikregler eller något annat konventionellt och ointressant. Och han böjer sig fram och tillbaka och vill diskutera, diskutera på allvar, ingående, med alla som suckar åt honom, men ingen vill prata med honom för we are trying to pay attention here actually.

miliband

Och Miliband säger att vad var det Cameron lovade innan valet, jo han lovade att det inte skulle bli någon top-down reorganization av NHS. Och vad är det sen han har gjort, frågar han, och svarar att jo Cameron, han genomförde den största och most fatal omorganiseringen i NHS historia! Och kvinnan bredvid mig nickar allvarligt och klappar händerna och mannen ropar att you’re an idiot Miliband, and you’re a racist, racist och ser fortfarande liksom perplex ut, när folk irriterat vänder sig om mot honom och skakar på huvudet och han vill prata, prata, förklara sin position för alla, en och en. Till sist vänder han sig till sonen och sonen svarar att yes, pappa, absolutely. Och Miliband slår fast att Labour ska avskaffa the health and social care act och investera och att vi bara har en vecka på oss att rädda NHS.

Till sist reser sig mannen i flanell med sonen och går därifrån. Först stannar han dock till vid kvinnan bredvid mig, men inte på något aggressivt sätt, utan bara för att han inte vill att det ska uppstå några missförstånd. Han säger att han är socialist och hon försöker att sänka ljudnivån och vara fair och nickar, jaja, yes yes, och sen hör man inte vad de säger till varandra. Till slut har han i alla fall gått.

Det finns några talare kvar på listan, av schemaskäl förmodligen, och när Andy Burnham, shadow secretary of state for health kommer upp på scenen så rotar kvinnan bredvid mig upp en stor, analog kamera för första gången. Hon tar av linsskyddet och knäpper av en bild, koncentrerat, och krånglar sedan ned den igen under en extratröja och kartongskylten med Save our NHS på ena sidan och Hell Yes, I’m voting Labour på andra. Hon vänder sig till väninnan och säger att that’s our Andy.

När allt är slut sträcker sig en äldre dam i vår bänkrad mot henne och frågar what was that about? och pekar på mannen i flanells tomma plats. Kvinnan svarar opartiskt och mån om absolut rättvisa, att well han hade en poäng om invandringsfrågan ändå, det hade han. Hon säger att han pratade med henne och att han hade en poäng med det. Den äldre damen svarar att man behöver ju ändå inte skrika. Att där framme, där hörde de ju honom ändå inte, och kvinnan bredvid mig, hon kan se alla sidor av saken och hon svarar att nej, det behövde han ju faktiskt inte ha gjort.

podium

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s