(En “husting” är en utfrågning av kandidater till parlamentet i en viss valkrets, och de äger nu alltså rum lite överallt i Storbritannien, anordnade av studentkårer, kyrkor, småföretagare och andra organisationer…)

1.

Utfrågning av kandidater för Leeds Central, hörsal på Leeds universitet

”Testing, testing, 1-2-3”

Tjugo minuter innan utfrågningen börjar råder febril aktivitet vid podiet längst ner i hörsalen, utan att så mycket tycks hända. Vattenkaraffer bärs fram och tillbaka. Studenter med luvtröjor märkta ”crew” rusar upp och ned för trapporna mellan sittplatserna. Det ska i och för sig filmas och flera ljudtekniker – ljudtekniker – sitter utplacerade i ena hörnet med stora hörlurar och en massa elektronik. Alla inblandade tycks turas om att testa ljudsystemet.

”And ah like, you don’t like the NHS? And she like, of course ah do, and ah was like but then you can’t have roads, you can’t have schools” utropas det närmast framför mig från en till en annan, men rinner ut i sanden sen när alltsammans börjar.

När publiken uppmanas att ställa frågorna, om studenters situation, kommer det gång på gång som en överraskning för oss. De som till sist ändå släpades fram ur tystnaden som uppstår, omständligt formulerande sig in i det sista, var alla på något vis underliga och godtyckliga. Kandidaterna fick hänga tag i en kant av dem bäst de kunde.

Det som ändå i någon mening avhandlades: boendekostnader och bostadssituationen för studenter, sjukvårdssystemet, synen på bidragstagare, studielån, litet om ekonomin i allmänhet och något ytterligare litet om internationella studenters situation.

Debatten mellan partierna kom att ske såsom på olika nivåer. The Green Party i en kortärmad skjorta, idkade systemkritik och ville införa medborgarlön, stryka alla studielån och –avgifter och sätta dit landlords och bygga hus. The Trade Union and Socialist Coalition höll med, generellt, och hade också gått i demonstrationer för allt det där, upprepade gånger, under många år.

Varje gång deras kandidat sa något klappade en man i stort hår några rader nedanför mig så kraftigt i händerna, att tröskeln för applåder under den en och en halva timmen hela tiden gradvis sänktes, så att vi till sist alla applåderade för allt.

UKIP, en stabbig trettio-fyrtioåring, som väl såg ut som den mäklare från en förort i Leeds han också var, var väl egentligen inte så intresserad av frågorna som ställdes, men visade ändå på någon sorts plikttrogen god vilja där han satt och sa ingenting minnesvärt under hela diskussionen.

Så var också Labours Hilary Benn där, en piggögd ivrigt vinkande liten man som hela tiden glömde att prata in i mikrofonen (som ju knappast behövdes) så att någon av ljudteknikerna upprepade gånger, sammanbitet, fick ställa sig upp och vifta något till moderatorn. Och moderatorn fick framföra att det hörs inte i våra system, vårt stereo-system, I’m so sorry, och dessutom kan det finnas hörselskadade här, och Benn bad varje gång glatt om ursäkt. Han hade suttit i kabinettet en gång, och fick alltså ensamt representera ”etablissemanget”, då varken de konservativa eller liberalerna hade dykt upp. Och han kom med sina förslag om ett register för hyresvärdar, och en sänkning av studieavgifterna och fler jobb och investeringar och pengar till our NHS och till sist kommer ju också han och inte de andra bli vald, för detta är ett sk safe seat.

Och hela tiden skred moderatorn, en litteraturstudent i långt lockigt hår, fram och tillbaka över scenen, från sin stol bakom podiet och fram till mikrofonstativet längst fram, för att signalera att talartiden (en eller två minuter) var slut, i’m so sorry. Och sedan tillbaka igen, för att sätta sig och sen resa sig igen, och så vidare. Hon var awkward på det där sättet britter är och tittade stelt framför sig, och var så mån om sin opartiskhet att hon verkade liksom avskuren från diskussionen som pågick, som om hon uppehöll sig i ett annat rum, någon annanstans än vi andra. Och deltagarna talade inte längre än de skulle och debatten tog slut tjugo minuter innan utsatt tid.

2.

Utfrågning, “various candidates”, i en annan hörsal, i en annan del av campus.

Vad man minns efteråt:

Liberalen som var arbetarklass och haft jobb överallt och som frankly, om ett par studies visade att skatterna de planerade inte var effektiva så kunde han quite honestly inte bry sig mindre, för vad hade hans egna studier gett? Han hade fått bli försäljare istället och åkt till Spanien och jobbat på hotell och haft tusen andra jobb, vilket han var tacksam för idag, och again to be quite frank with you, om the top earners fick ännu mera kvar, så var det ointressant för honom, helt ointressant, let them! om de på minimilöner också fick mer pengar att röra sig med, för han var pragmatiker och hade lärt sig att ta folk och var ju inte, egentligen, någon politiker alls.

Och UKIP:s representant, som jag tog hissen med upp, och som var otänkbart stor och bred och litegrann liknade en mullvad i sin lilarandiga slips, och som angående flyktingskeppen som sjunker hela tiden utanför Spanien, lite hjälplöst sa att man får väl ta dem åt sidan, när de kom iland så får man väl ta dem lite åt sidan för att försöka få någon ordning på det hela, och på vilka som var där humanitärt och vilka som bara var economic migrants. Och att Nigel visst kunde verka lite anti-migrant ibland, men vad de var ute efter var ju bara ett system som i Kanada, och det är ju ett riktigt bra system, det kunde man inte säga något om. Men egentligen var han ju intresserad av skulderna. Storbritannien, sa han, vi bara lånar och lånar och lånar och we can’t go on like this, och vad gör vi med pengarna egentligen? och han hade visst växt upp på Jamaica och kommit till Storbritannien utan sulor i skorna ens. Hans fru var också där och tittade upp i taket, frånvarande.

Och miljöpartisten, en tanig akademiker som hade ögon som rymde hela världen, och som bott i USA och i Spanien och på Jamaica, Jamaica igen, och sett orättvisor. Och Toryn som var ung och hade skägg och studerat på institutionen precis där vi satt, och för vilken allt var viktigt och som allvarligt och engagerat talade länge om ingenting alls. För när han växte upp hade han inte sett någonting bli bättre under Blair, men han hade kunnat välja ett helt annat universitet än ett former poly-technic, men var stolt över att ha studerat i Leeds. Och Labours kandidat var också där och ville omfördela globalt och skrota kärnvapnen och skulle publicera ett paper efter valet om en investment bank för social housing. Och det verkade mest vara universitetspersonal i bänkarna. Och en svart man längst fram sa att han fortfarande känner sig som en främling i England efter tjugo år, och man svarade bäst man kunde och sen var det slut.

3.

Utfrågning av kandidater från olika valkretsar i Sheffield om frihandelsavtalet som just nu håller på att förhandlas mellan EU och USA (TTIP), Quaker Meeting House, Sheffield

I foajén står några damer i kjolar och sjunger gamla arbetarsånger med nya texter, om hur TTIP slår sönder public services och avskaffar demokratin. Säkert volontärer allihop i de butiker överallt här som säljer begagnade kläder för Alzheimerforskning och hjärt- och kärlsjukdomars skull, deras ansikten liksom till ett par procent upplösta i värmen och fukten från de gamla Seekers-skivorna längst bak i backarna och pocketromanserna i snurrhyllorna. Man får lankigt, gratis kaffe av 39 degrees, som är organisationen som anordnar det hela.

Representanter för the Green Party, the Liberal Democrats och Labour är här, och även en partilös kandidat närvarar, som ingen ställer några frågor till eller verkar särskilt intresserad av vad han har att säga, men som på det hela taget verkar nöjd, där längst ut på kanten, med att alls ha bjudits in. Sen sitter också en medlem från 39 degrees med som ett slags expert vid panelen, som med jämna mellanrum bryter in och förklarar ”hur allt ligger till” och också moderatorn är därifrån. Ingen av dem gör någon hemlighet av var deras sympatier ligger. Även publiken är helt igenom kallsinniga gentemot ämnet för kvällen.

De grönas kandidat har en skarpt utskjutande näsa och skulle väl, kan man tänka sig, mycket väl kunna spela uggla i någon amatörpjäs. Ganska kraftig och klädd i grön kavaj. Han med parti avvisar avtalet i sin helhet.

Mannen från liberalerna var väl, om man ska fortsätta på samma spår, lite mer fisklik (men inte nödvändigtvis på något osympatiskt sätt) med hår i mittbena som ser blött ut. Han är positiv till det hela, som ensam i rummet, och menar att TTIP gärna beskrivs på ett felaktigt sätt. Och när han får frågan om de här internationella domstolarna, som folk oroar sig för, och som företag ensamt ska kunna vända sig till, om han ensamt hade fått bestämma, hade dessa då varit med i avtalet? så svarar han att fick han bestämma allt från början, ja då skulle det ju inte ens finnas några nationsgränser.

Labours kandidat har skäggstubb och pigg, pigg blick – för han älskar att lyssna på människor – och han säger att han har kommit hit ikväll för att ta in egentligen, bara, för vem är han? Han är ingen expert, och han är mot problemen som tas upp, och han tar dem på allvar och tycker det är intressant, intressant det här. Men han kan också tänka sig att ställa sig positiv till det som är bra med avtalet, om det visar sig sen, att det finns något där som är bra.

Och hela publiken är ju egentligen bara intresserad av vad Labour har att säga, och alla frågor riktas bara till honom, trots att den gröna kandidaten varje gång replikerar på sitt sävliga ugglevis att ”we, the greens, we are categorically against all of that” så applåderar man visserligen, men sen vill man veta från mannen från Labour, vad då deras position egentligen är. Och när han får frågan om när Labour, Labour, då äntligen ska sätta ner foten om det här, så säger han att ”om du frågar när Labour kommer att sluta lyssna på människor, då är svaret: aldrig. Det kommer vi aldrig att göra”.