1.

Jag har aldrig sett så många enbenta som här – säkert nio stycken. Jag antar att de finns därhemma också, men att de där går på proteser?

2.

Det är ju inte slående egentligen, för man skulle ju lika gärna inte kunna lägga märke till det. Men har man väl sett det, då ser man det så att säga och då är det nästan lite skakande, om än försiktigt så.

Man tror ju att det är något som är sig likt i alla städer, att lyktstolparna och papperskorgarna och elskåpen undan för undan täcks av klistermärken, som ett slags djungeltrumma för lika delar AFA, fotbollssupportrar och obegripligheter. Till och med i Flensburg när jag var där en gång, ett tyskt Åhus, en enda lång segelbåtshamn, skrek stolparna om revolution, stenkastning och upplopp samt lokala handbollsultras (ja, sådant existerar också). Men i Leeds är det alltså rent. De få försöken till kommunikation som gjorts har slitits bort eller skrapats sönder med metallföremål.

Är det allmänheten som griper in? Är det staten, the local council? Är det helt enkelt något man bara inte gör? Även ej auktoriserade affischer lyser med sin frånvaro eller har nogsamt rivits ned till vita skuggfigurer även långt ut i förorterna. Och då är Leeds inte någon särskilt ren och prydlig stad. Lämnar man centrum breder skräp och sopor tvärtom ut sig rätt så ogenerat.

Natten mot den nittonde april dök det upp ett märke nära busstationen vid Corn Exchange: ”Did You Know? CANNABIS OIL CAN CURE CANCER”. Jag har det under bevakning för att se vad som händer, och än så länge sitter det kvar.

(Jaja, på universitetsområdet sitter det för all del också en del, men i centrum och överallt annars och i allt väsentligt är det tomt.)

(Inte heller valrörelsen har sipprat sig in i stadsbilden, och här finns inga affischer eller billboards, men det kan ju ha andra anledningar.)

3.

Man tittar på folk och det påminner en om Stockholm de där sommarmånaderna, gärna på tunnelbanan, när alla som har vanliga jobb och familj och släkt och sommarhus åkt ditut och lämnat alla de andra kvar att rå om sig själva.

4.

Man tackar busschauffören här, när man stiger av.

5.

Stå-upp i stadshuset med den irländska komikern Dylan Moran. Det har lyckats mig att boka stolen med sämst sikt intryckt i ett hörn. Platsen bredvid är tom och mannen vilken den tillhör dyker inte upp förrän en halvtimme in i föreställningen. Famlar sig fram där i mörkret och får knacka folk på axlarna och folk får resa sig och maka på väskor och göra sig besvär. Ändå har han en air av något slags gravitas kring sig, med en sammanbiten min under kepskanten. Han ber på något vis inte alls om ursäkt med hur han går och håller sig, utan är till synes precis där han ska vara, vid rätt tidpunkt, o.s.v. När han väl satt sig rör han inte en min under kvarvarande skämt som just då stegras till ett klimax av skratt och visslingar för att det snart är paus. Istället stirrar han intensivt mot scenen. Nickar möjligtvis lite stumt för sig själv. Inte ens tio minuter senare är första akten redan slut. Mannen slår genast på en gammal Nokia och kungör utan att tveka med fingrarna för någon där ute i etern via sms: ”Han är bra. Faktum är att jag tror att han är tillbaka.”

Han slår sedan av telefonen igen och går och hämtar sig två ölplastglas rödvin.

6.

Det stora sjukhuset i Leeds är inhyst i vad som ser ut att ha varit en stor katedral. Ja, den måste varit byggd som en kyrka. Det är ju vackert förstås, men man frågan sig om det praktiskt? Ändamålsenligt? Och de säger på TV att Westminister i London möglar och faller sönder och egentligen, egentligen säger de att byggnaden är otjänlig helt enkelt inte tjänlig. Reportern står i källaren och håller upp en härva sladdar och kablar till något slags centralsystem och ”detta tog det två månader att undersöka vart de leder” och skrattar. Och inga hus i England ska enligt uppgift heller gå att värma på vintern eller kyla ner på sommaren eller ens bo i ordentligt för allt rinner bara hopplöst ut genom englasfönsterna och heltäckningsmattorna (blöta, damp) ut i de där meningslösa och igenväxta och skräpiga trädgårdarna på baksidorna och framsidorna av de där klossiga och klumpiga, säkert viktorianska, radhusen för fattiga utanför centrum. Det kliar i fingrarna att få riva Klara igen.

6.

Två rugbyspelare på bussen diskuterar karriärprospekt.

Den ena tycker inte det är särskilt roligt längre, träningen. Framförallt inte alla timmar på gymmet man måste lägga ner. Han vill egentligen bli idrottsfysioterapeut. Men för det krävs ytterligare två års studier och dessutom måste man praktisera en period på ett sjukhus och jobba med patienter och så. Det är han inte intresserad av, utan han vill bli just idrottsfysioterapeut och ingenting annat. Så till sist, säger han, tog han beslutet att inte satsa på det, i alla fall inte just nu. Det finns emellertid bra med pengar i branschen – man kan ta så mycket som trettio pund i timmen och att fixa klienter ska inte heller vara något problem. Mannen säger sig nämligen ha en god vän som slagit igenom på allvar som idrottsfysioterapeut och startat eget och jobbat med alla möjliga: rugbyspelare, fotbollslag och för närvarande ett roller-skater-team.

Roller-skater? flikar rugbyspelare nummer två in.

Ja precis, fortsätter nummer ett, han jobbar för ett helt lag med roller-skater-åkare just nu, vännen, och är en riktig expert på det faktiskt och fast han inte är mer än i samma ålder som han själv så går det riktigt bra för honom nu alltså. He’s doing really well.

(Poängen i ovanstående är enbart hur kul det låter när ”Roller-skater” uttalas på mycket bred, nordengelsk dialekt).