Mjölnaren

 

En komisk landsbygdsromans

Tidigare publicerad, lätt modifierad, i femte numret av mitt fanzine “Station”. 

 

 

sällskap

 

Det slank visst ur mig häromveckan, något om mina upplevelser i Spanien för drygt ett år sen. Man har avkrävt mig ett löfte att berätta denna lilla anspråkslösa historia, vilket inte alls var min avsikt från början… Men avbryt mig inte nu då, när ni hela veckan inte har lämnat mig ifred…! Ni får alltså ha överseende med att det inte var min avsikt från början. Ja, jag ska börja nu. Nej, jag blir väl inte långdragen, om jag bara får… ja precis, precis.

Jag ska berätta hur jag ”stiftade bekantskap” som man säger, med denna mjölnare som har fått betitla det hela. Om min tid med honom, våra affärer och om hur det hela slutade. Jag kommer därmed också att få anledning att tala om väderkvarnen som är orsaken till allt. Just precis en väderkvarn, trots att detta skedde för inte alls så länge sedan… Ja, jag vet att ni vet det, det var för effektens… Och jag bad ju er att inte… Får jag fortsätta? Det får jag? Då återgår jag alltså. Just en väderkvarn. Och ni säger då naturligtvis: vad vet väl vi, vad vet väl någon om väderkvarnar? Och det är sant, men jag menar alltså den jag redan för ett par år sedan köpte och tänkte dra mig tillbaka till. En pittoresk liten sak, ingenting annat, som jag hade tur att få höra talas om. Den kvarn alltså, som det tog mig fyra dagar i flyg och genom lokala förbindelser att ta mig fram till – allt för min hälsas skull och min orkeslöshet som luften var tänkt att göra något åt.

Jag reste i slutet av sommaren. Nej, det kan lika gärna ha varit i juni jag reste. Men när jag så kom fram så visade det sig alltså att jag inte varit ensam om idén till den vackra gamla kvarnen. Den var sedan några dagar redan inkvarterad och det i laga rätt. En satt gammal spanjor, en bonde av den gamla stammen, hade också han ett köpebrev på fastigheten… Ah, det var en gisten kvarn! Jag måste berätta att det första som hände när jag slog upp dörren var att en hel flock kaniner flydde ned under golvet. Kvarnen var nästan helt överväxt med sly och hopsjunken och sned.

Det är inte min mening att gå in på detaljer men det var sen kväll när jag kom fram och vi talades inte vid mera, bonden och jag, än att jag innan jag gick till sängs förklarade mina omständigheter. Det vill säga att jag kommit för att vila mig och önskade lite lugn och ro och att jag var säker på att vi skulle komma överens om vi bara tog hänsyn till varandra. Jag förstod väl redan då att den gamla bonden inte kunde förväntas ta mig – ung och från stan, i opraktiska kläder – och min hälsa med annat än en ”nypa salt”. Snabbt kom också alla förhoppningar åt det hållet på skam. Jag ska gå händelserna lite i förväg. På landsbygden mina vänner – ute i provinserna – tar allt fortfarande sin tid. Det tar sin tid! Bara ni känner till det grundläggande, själva förutsättningarna någotsånär… I allt väsentligt gick det till som jag beskriver det.

För det första var spanjoren inte nöjd med det förfall som ju i själva verket låg så fint naturligt i sin omgivning. Redan hans ansikte redan den allra första kvällen var som impregnerat av missnöje och av att ännu inte ha ”kommit igång”. Han förklarade sig vara av en gammal mjölnarsläkt. Och en kvarn i så dåligt skick ur nytto- och kvarnhänsyn, det var han naturligtvis inte intresserad av. Vad han föresatt sig förstod jag inte först, ens när han redogjort för sin familj – han redogjorde verkligen för sin familj. Men klumpiga reparationer klättrade för det första snart uppmed byggnadens sidor och invändigt och bidrog i alla fall inte till skönheten – jag plågades självklart av bullret. Det sly som täckt kvarnen till midjan röjdes undan. För det andra sattes vingarna i rörelse.

Det var oundvikligt att grannarna från gårdarna ett par kilometer bort vid synen av denna plötsliga rörelse från något så länge stelnat och dött skulle samlas och skratta åt mjölnaren och åt detta schabraks återuppståndelse. Det såg mycket löjligt ut alltsammans. Man talade om att ”Don Quijote för omväxlings skull…” et cetera, et cetera. Särskilt som mjölnaren verkligen inte var någon Don Quijote, utan en liten kraftig karl, med klumpfot till råga på allt. Själv såg jag inte det roliga som ni kanske förstår, men jag märkte snart att det inte gick att diskutera med denna den yttersta grenen av en så gammal mjölnarsläkt.

Detta våra grannars oförskämda uppträde – för det kastades saker och de skockande barnen försökte alla ta sig in i kvarnen för att förstöra den – hindrade honom inte från att just av dem senare köpa sitt vete. Han behövde förstås vete. Med tiden samlades hos oss stora högar, för två gånger om dagen begav han sig fram och tillbaka till gården närmast oss med en liten kärra som han hade snickrat ihop själv. Säckarna staplade han upp inuti kvarnen. Jag såg redan då hur arbetet med att frakta säckarna plågade honom och särskilt hans högra och missformade ben och fot. Jag hade ändå jag svårt att känna sympati för honom, när jag själv och just på grund av honom inte mådde särskilt bra. Trots det… Han sade ingenting om benet, klagade aldrig: Jag är faktiskt mån om att ni ska förstå vilken beundransvärd man denna enkla själ faktiskt var.

bonde

 

Jag tar nu ett hastigt kliv över en del intermezzon… För jag behöver säkert inte närmare tala om för er hur hans affärer redan från början drogs med förluster. Sedan kvarnvingarna väl satts i rörelse maldes det mjöl i mängder som jag, även om jag inte vet mycket om saken, tror är ovanliga även för mycket större kvarnar. Hela felet låg i att det höll låg kvalitet. Det var något som knappast mjölnaren själv kunde beskyllas för då han av bönderna, som uppträder genomgående dåligt i den här historien, bara tilläts köpa dåligt vete, sjukt och angripet. Till följd av detta arbetade han ännu hårdare och humöret blev lidande, naturligtvis.

Jag såg hur alla tänkbara förhållanden slog mot den lilla rörelsen och hans goda intentioner, och jag vill inte förebrå honom alltför hårt när han lät mycket av detta gå ut över mig. Men det säger sig självt att jag inte fick en lugn stund och ständigt var i vägen för honom. Han röt och grälade och slängde runt mina anteckningar, skisser, utkast och kom utan anledning inklampandes i mitt lilla rum (han bodde i det större, där vi hade vårt kök). Jag gjorde ingen nytta och så vidare, och säkert skämdes han över att inte heller han gjorde någon särskild nytta, trots att jag sannerligen inte brydde mig det minsta… Nå, det gjorde han kanske inte och kanske bekymrade jag mig för honom på ett ”otillbörligt vis”. Jag vet inte, det kan jag inte säga.

Jag försökte hålla mig därifrån och fick kanske en tid tillbaka lite av min balans, men mjölnarens problem kom sakta men säkert att svälla över på vår gemensamma sfär tills det överskuggade allt annat. I det längsta vägrade jag att befatta mig med hans malande, tills kvarnen bokstavligt talat redan svämmade över. Och ingenting fick spillas i onödan! Han tillät inte ett hekto gå förlorat och såg sig tvungen att fylla även mina utrymmen med det vita dammet som letade sig upp i mun och näsa så att man inte gjorde annat än gick och nös och snörvlade. Där fick de ligga, säckarna, för att han inte alldeles skulle tappa besinningen. Nej, jag ska inte förlora mig i småsaker – det spårade ur, det är alltsammans. Jag fick så gott jag kunde börja hjälpa honom. Och oavsett mjölnarens fasta karaktär var detta ändå en grop han grävt på egen hand, även om jag är den första att erkänna att han hela tiden drogs med en osannolik otur.

Han anvisade mig sin lilla dragkärra, för att jag med dess hjälp skulle bjuda ut det malda mjölet åt gårdarna. Jag protesterade ännu och vägrade bestämt, men veknade – veks – när jag ett par dagar hade sett honom mala: förtvivlat, med ett förfärligt ansiktsuttryck. Bönderna, som ju sålde oss det dåliga vetet och som därför förstås inte tog mig på allvar där jag kom dragandes, kastade säckarnas innehåll i ansiktet på mig och betedde sig på många andra sätt alldeles vidrigt.

Mot min vilja tvingades jag varje dag till mer och mer avlägsna jordbruk. Även om alla inte bemötte mig lika illa, så genomfördes inga affärer. Jag försökte övertala mjölnaren att sluta upp innan vi gick alldeles bankrutt. Jag lånade honom nämligen en hel del pengar, något han ansåg vara helt i sin ordning, ja, till och med tyckte sig ha rätt till.

– Låt du mig sköta malandet, svarade han bara, för malandet är just det som fungerar i vårt företag. Det är försäljningen som orsakar våra problem, och det är ditt område.

Just så sade han! ”Vårt företag”, ”våra problem”. Jag bestred att jag skulle ha något med saken att göra, men det var så mycket jag protesterade mot utan resultat och jag fortsatte att släpa säckar över kullarna.

Var snälla att ta mig på mitt ord när jag berättar att allvarliga ekonomiska problem satte in. Jag var inte i samma goda situation som jag är i nu, och även om så vore så kunde jag ju inte genast, instängd mellan fält och skogar, lösa ut bundna tillgångar, aktier och obligationer. Och mjölnaren ville inte inse att bönderna drev med honom när de tog ut allt värre priser, och vem var jag att neka honom något? Jag, som bara hade blivit ännu mer kraftlös av arbetet! Kort och gott: där stod vi barskrapade. Att han ändå fortsatte att som förut dra en tom vagn dit och en full av vete tillbaka… Nej, jag frågade honom inte hur det gick till. Och allvarligt talat, var jag så tvungen? Kanske hade bönderna gett med sig, tänkte jag, eller så tänkte jag något liknande. Vid den tiden var jag så trött, hela tiden så trött, att jag till exempel knappt hörde det oväsen som så nött på mig tidigare.

Jag ska beskriva hur vår närmaste miljö och vårt hem såg ut under denna sista tid. Ni kommer då genast förstå vidden av hur det hela hade urartat. I gräset runt kvarnen låg mjölsäckar utspridda eller staplade på varandra, och allt var fläckat i mjölets dammiga, gråa färger. Oavsett om det var förpackat eller utspillt förstördes allt av väder och vind, och av det höstregn som nu hade börjat komma så smått. Det fuktiga, av mögel ansatta mjölet kunde förstås inte undgå att locka till sig råttor.

Sittandes i era lägenheter känner ni säkert inte till landsortens råttor, som så nära naturen inte behöver ursäkta sig eller ligga och trycka under trottoarerna. Här hos oss är de gäster, inkräktare. Ute i provinserna däremot drar de sig inte för något – och är väl i sin fulla rätt? Det hade varit gott nog om vi hade lyckats hålla odjuren på grässlänten, men de myllrade även bland de säckar vi travat upp längs väggarna inomhus och likt manshöga öar på golvet, vaggande och hoprasande vid varje oförsiktig rörelse. Som om inte detta var nog härjade mjölbaggar obehindrat och liksom planlöst bland vårt torra mjöl. Det var en jämförelsevis liten andel som faktiskt gick att använda till brödbak och annat, men vi åt självklart mest bröd då, mjölnaren och jag, och med det var det ingen fara.

Det utvecklades under denna tid som jag redan har benämnt som ”den sista”, ett slags vänskap mellan oss. När allt gick oss emot så kunde vi väl inte annat än sluta oss till varandra. För det ligger en tillfredsställelse i att dela det lilla som finns, om det därmed också verkligen är mycket lite, och om natten sova på sitt arbetes mjölsäckar. Nej, skratta inte! Jag menar fullkomligt vad jag säger. Denne mjölnare och jag, vi gick så upp i vår gemensamma tillvaro att allt utom den låg runt oss som i en svårfattlig dimma. Vårt slit existerade, allt annat: jag vet inte, jag vet inte! Vad jag tyckte om det? Uppskattade jag det rentav? Det kan jag inte säga – det var, allt var, och det var inte mer med det.

Så jag överdriver? Nja, jag medger att det räckte alldeles utmärkt som det var och jag skulle inte vilja gå igenom det igen, men man fick vissa perspektiv. En viss förståelse för människan infaller… Den enkla, okonstlade människan. Nej, låt mig fortsätta – det var kanske överdrivet och det är så lite kvar… Jag ska fatta mig kort.

Det hela fick ett raskt slut när mjölnaren en torsdag blev påkommen med de ”brottsliga förehavanden” han under en lång tid hade sysslat med… Men vissa brott är mer tragiska än bovaktiga och jag vill också framhålla att alla under den tid det rör sig om nog också hade känt till det. Min väns kraftiga och otympliga figur var svår att inte lägga märke till och jag hade flera gånger hört bönderna, på sitt sedvanliga och försmädliga sätt, anspela på det stulna vetet när jag drog förbi dem med vårt mjöl. Till hans försvar kan också påpekas att han alltid tog vete av samma slag som han tidigare hade köpt – det vill säga det sämsta möjliga. Man lät ju honom också hållas i närapå ett år innan den stackars mannen med det så stela ansiktet under skrik och skrän jagades över ängarna hela vägen upp till vår kvarn. Och när våra vägar väl hade skiljts åt, och jag tagit halvfembussen mot närmaste stad och han istället gått landsvägen nedåt, lite mörbultad men på samma klumpiga, gungande vis… Ja, då brann den ännu.

 

 

kvarn

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s