Kvarter Napoleon 2 – Adler och Stig Boll

 

https://oliviaskjold.com/2015/10/26/kvarter-napoleon-1-stadsplanerare/

 

Om dagarna, då släpar jag mig möjligen ner till kaféet… Där sitter jag och tittar upp mot mina egna lägenhetsfönster: krukväxterna som bara anas härifrån, och fönstren runtomkring… Jag bor på femte våningen, port nummer fjorton på en gata som fortsätter i trettiosex nummer och sedan slår huvudet i en återvändsgränd.

Folk dricker kaffe vid borden i solen närmare gatan. Uppslagna tidningar ropar ut om olyckan som inträffade i natt. Olyckan, och det är klart jag är intresserad, jag bor ju alldeles här intill! Men den senaste tiden – det lyckas mig liksom inte att ta några som helst initiativ och jag känner mig som om det getts upp om mig; som om de gudomliga avsikterna, vad mig anbelangade, hade relokaliserats om till dit där de gjorde bättre nytta. Jag har inte ens lyckats köpa en tidning: jag slår på TV:n om kvällarna, och tittar in i rutan… Och att jag ska ha gäster ikväll, har till exempel upptagit mig helt de senaste dagarna, men inte ens det har upptagit mig så särskilt mycket. Jag är helt enkelt urlakad. Jag sitter kvar och jag vet att jag hursomhelst inte kommer orka laga någon middag…

Och så plötsligt slår sig min granne Stig Boll ner hos mig, från några våningar högre upp. Om han faktiskt inte bor allra högst upp. Kanske att han är den granne jag känner bäst, men man kan inte säga att vi känner varandra. Han ler, han verkar faktiskt glad att se mig. Han hälsar med en röst som inte riktigt ryms i bröstet på honom – han är på ett sånt humör. Det hela gör mig illa berörd: vad är det nu då? Usch, som om det inte vore nog redan…!

Och vi avhandlar olyckan – jag ändå rätt angeläget, och Boll mera artigt, som på jakt efter något helt annat. Och samtalet rinner ut och bort, för jag vet egentligen inte så mycket, vad det handlar om. Vi sitter tysta, stämningen blir lite ansträngd, som den ju blir… Och med ens så föreslår Boll, att vi ska ”fortsätta upp till honom”! Jag blir alldeles ställd. Var kan han ha fått det ifrån? ”Fortsätta upp till honom!” Han har ju inte ens beställt något! Han har bara slagit sig ner… Och jag tackar nej. Jag är sjuk, jag ska ha gäster, och så vidare. Jag har ingen lust alls! Boll lämnar bordet så snabbt han kan.

Hemma sen, så får jag väl inget gjort, och trampar runt så som det blir, när man inte är frisk men ändå inte går och lägger sig… Jag bläddrar i ett par böcker. I väggarna: rören med klunkande rörlika ljud. Isoleringen är dålig i hela huset. Jag försöker påminna mig om “mina främmande” som ska komma, men glömmer liksom hela tiden av det igen… Men så: klockan hinner inte slå åtta ens, innan Stig Boll kommer ner och ringer på dörren!

Återigen alltså min granne Stig Boll! Ni måste förstå, att det här kommer fullständigt överraskande för mig. Jag känner honom inte, och han kan väl inte tro, att han känner mig? Men i och med att jag förut gav honom alla skäl jag hade, till att jag inte hade tid och då vi bara är grannar, kan jag ju på något vis inte hindra honom nu… Vad ska jag säga? Han ber mig också om ursäkt.

Stig hör efter om mina gäster har kommit. Han ser lite jagad ut, men också som om han sökte efter något. Kanske, att han såg ut så nere på kaféet också…? Jag svarar att jag väntar dem först om någon timme. Och genast börjar han berätta för mig om Georg John – vår hyresvärd. Börjar berätta, samtidigt som han skyndar igenom hallen mot vardagsrummet, och han hejdar sig visserligen, och han låter mig gå före och följer efter. Och på något sätt får han av sig skorna. Men hela tiden pratar han på.

Georg John har då och då kommit in till mig och inspekterat rummen, men nu var det säkert tre-fyra veckor sedan jag såg av honom. Boll förklarar att Georg är sjuk. Flera dagar har han nu stått och slagit i den vägg han har gemensamt med Stig Boll, i uppenbart vansinne.

”Läkarna”, påstår Stig, ”känner igen sjukdomen bara från ett fåtal fall”. Georg John ska ha förlorat allt hår och det mesta av sin vikt och skinnet ska dessutom ha börjat flagna av över hela kroppen. Han berättar att han smög in tillsammans med doktorerna, för att ta sig en titt på värden, och att synen är fruktansvärd. Ändå låter de honom hålla på som han vill, och röja runt, och Stig erkänner med dyster ivrighet att han själv inte klarar av att vara ensam i sin lägenhet längre. En annan hyresgäst hade försökt få tyst på honom – ”en stackars byggarbetare som ville kunna sova om nätterna” – men värden får varken störas eller flyttas.

Jag ber Boll att ytterligare beskriva Georg Johns tillstånd. När det står helt klar för mig, att det följer på en längre tids håglöshet och sjukdom, och sedan hastigt övergått till aggressivare former och så vidare, så blir jag mycket orolig. Jag menar, nu befinner sig alltså han Stig plötsligt i min lägenhet, en granne från ett helt annat våningsplan, och det kan ju inte vara bara på slump! Den odugliga isoleringen, med grannarnas steg i väggarna och hissens skrapande upp och ned i schaktet, gör tvärt det hela värre. Hyresvärdens alla besök hos mig och hans inspektionsturer – eller vad det nu var! – runt alla rum, med de där flagiga händerna farandes mot allt och den ena mört lösa axeln smetad mot väggarna… Det rör sig, simmar, framför mig. Jag tar mig för pannan och kinderna och drar hjälplöst med fingrarna i hårbottnen. Jag får yrsel och känner mig svimfärdig. Jag lutar mig bakåt mot fåtöljryggen med halvslutna ögon. Det är möjligt, att jag också verkligen svimmar ett ögonblick mot de mjuka kuddarna.

Stig begriper till sist vad det är frågan om och lugnar mig, genom att ännu utförligare berätta om värdens verkligen mycket tragiska symptom (han tycks veta allt om saken). Jag får erkänna att jag inte känner igen dem hos mig själv. Han förhör sig sen om min egen sjukdom och jämför dem på ett sansat och väldigt förtroendeingivande sätt. Och går sen, när jag frågar, tålmodigt igenom allt igen. Stig studerar som en kännare mina ögonvitor och motbevisar slutligen alla farhågor.

Vi fortsätter med att tala om olyckan. Stig känner plötsligt till alla detaljer också om detta. Han har rentav varit nere vid olycksplatsen, nära hamnen och tittat på vraket och de tre eller fyra oturliga stackarna som dog och draggades upp – ohyggligt uppsvullna – men jag är för tacksam mot honom, för att det ska bli otrevligt.

Det visar sig att mina gäster inte alls dyker upp.

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s