EU-migranten

exempelsidabild

Det var på den tiden som min vän arbetade i en gammal bokhandel (om hon nu inte fortfarande arbetar kvar!). Den hade legat där den låg i 200 år – den var på sitt vis en riktig institution. De som kom in i den, de äldre, kom in i den alldeles blötögda, för förr såg butiker ut så, men nu ser de inte ut så längre. ”Och hur länge tillåts ni ligga kvar här då?” frågade de henne, hopplöst och sviket – vasst frågade de henne det. De visste att tiden arbetade emot dem.

Och min vän ryckte på axlarna.

Men egentligen var det ju inte alls tiden!

Lagret en trappa ner var fyllt som man fyller en bassäng. Bakom disken stod man till anklarna i kvitton, i skräp. Uttjänta sladdar, utgångna tidtabeller… Över alltsammans hade någon vält en låda små, japanska origamipapper, fem gånger fem centimeter: blommor, fjärilar, drakar, rött och gult. De letade sig in överallt, och ut på golvet. Och tanterna som kom in och köpte vykort sa att: vad söta! Och min vän sa att javisst, absolut, men att vad ska man egentligen ha dem till?

Ägaren till bokhandeln var… Jag tror helt enkelt, att hon hade tagit sig vatten över huvudet. Jag inbillar mig att det är lätt hänt. Vad skulle hon driva butik för? Men där stod de nu, och när min vän kom in i butiken brukade ägaren säga henne att hon inte visste om hon skulle klara av det här längre. Att allt ”gick runt för henne”. Ibland möblerade hon om, avbröt sig mitt i, i ett slags absolut håglöshet, och tittade med ett drunknat uttryck på, när kunderna kom in i förödelsen.

En gång hade ägaren allvarligt sagt till min vän, att tänk om det alltid kommer vara såhär. Frågat henne: tänk om det här aldrig kommer ta slut? Jag vet inte… jag vet inte vad min vän skulle ha svarat på det. Att allt tar slut, kanske. Allt tar slut, men det var ju inte det, som det här skulle handla om.

Nej, det kom nämligen till dem en EU-migrant några gånger i veckan, men sedan…

Ja, i brist på bättre ord, så lyckades de ”göra sig av med henne” igen. Eller snarare så var det väl min vän, som gjorde det. Och det var just det, som jag hade tänkt berätta om.

Hon kom till dem för att ladda upp sin mobiltelefon i deras eluttag. För deras del kan man väl knappast ens se det som en god gärning, att de lät henne göra det. Det var väl för futtigt egentligen, ens för att kallas ” vanlig enkel medmänsklighet” eller något i den stilen – det var ju ingenting, helt enkelt. Ingenting alls. Ibland märkte de knappt, att hon varit där, utan hon bara vinkade med telefonen och försvann igen. Och kom tillbaka, och var borta igen. De brydde sig inte särskilt mycket om henne, ägaren och min vän. Eller, för att nu vara helt ärlig: min vän var väl inte ens särskilt förtjust i henne. Ja precis så var det, att hon inte kände eller visste något om den där EU-migranten, och att hon ändå inte tyckte om henne. En fattig människa! Vad säger det om min vän? Ingenting vackert – helt säkert är det så!

Men det fanns helt enkelt något ofullgånget i deras varje försök till kommunikation, EU-migranten och min vän, samtidigt som… Eller om jag börjar om: om man ska beskriva den där kvinnan, så var det som någon, som alltid såg ut att komma med goda nyheter. Ja, just så såg hon faktiskt ut, det stod skrivet över hela hennes ansikte. Och hon hade ett sätt att stulta in, alldeles översvallande, och peka på min vän och nicka menande och säga: ”mamma, mamma!”, som min vän aldrig förstod. De nådde helt enkelt aldrig varandra, och saken var väl den, att det hela fick min vän att kännas sig löjlig, out of depth. Det är väl inte svårare än så! Och därför tyckte hon inte heller så värst mycket om, när den där EU-migranten kom in till dem…

Ägaren då? Ja, inte heller mellan ägaren till bokhandeln och EU-migranten uppstod det någon ömsesidighet. Ägaren var ju heller inte en människa, med vilken man kunde uppnå ett ordlöst samförstånd. Så var det helt enkelt inte, utan istället fick man ibland uppfattningen, att man såg in i ögonen på henne, och att där var bara vått, att ingenting tittade tillbaka på en. Och hon hade ju också sina egna problem – nej, där fanns nog faktiskt inte plats för så mycket annat.

Hursomhelst, så hände det sig en dag att EU-migranten kom in dit, och att hennes ansikte utstrålade en alldeles särskild värme. Att hon så att säga med en alldeles särskilt kraft tycktes ”vara kommen med goda nyheter”, och att hon räckte över en ask exklusivt te med mintsmak till min vän, som ensam hade hand om butiken.

Te med mintsmak! I en vacker ljusgrön, lackad ask med lock. Just det och ingenting annat, räckte hon över! Det kom ju alldeles oväntat. Jag menar: vad var hon skyldig dem, de som visat så lite intresse för henne, de som inte ens…! Men ändå så var det det som hände.

Fattiga människor, i ordets mest okomplicerade betydelse, som ger av det lilla de har – då stirrar man Människan i ansiktet. Och allt är inte mörker, utan det finns också ljus och allt kan inte reduceras bort. Men det var kunder i butiken, och de rörde inte en min, inte under hela tiden. Och på samma sätt som det var något oerhört i stunden, något storslaget över alltsammans, så fanns där också något, som direkt hotade att tappa balansen. Något lågt och löjligt, över den där asken mintte, också. Och min vän… Ja, hon säg väl det storslagna, det måste hon ha gjort! Sånt ser man väl inte bara i efterhand, det måste väl också verkligen finnas där, i verkligheten? Men hon såg också det låga. Och hon tog emot lådan och tackade nästan överdrivet, men som sagt, kunderna – de väntade ju bara på sin tur. De stod ju bara där, som ingenting!

När ägaren sedan fick asken, tog hon den knappt på allvar. Hon kallade den till och med för ”en liten muta” med ett skratt, men bara helt förstrött, för att hon tänkte på andra saker. Ett tag stod den på disken. När en kund kom in – ja, första bästa kund, bara – ville ägaren ge bort den. “Tycker du kanske om mintte?” “Nej”. Nej, för det är det ju ingen som gör! Och sen stoppade hon in asken bakom disken, och på ett ögonblick hade den ätits upp av papper, kuvert, alla kvitton…

Men det var ju egentligen det som hände sen, som var det olyckliga. Allt det andra: känslor, och upplevelser – sånt kan man ju inte göra så mycket åt. Men det som hände sen… Det var i alla fall en dag, då saker hade gått snett redan från början. Beställningar hade kommit bort, apparater hade gått sönder, ägaren hade fått förhinder och min vän skulle bort någonstans, jag vet inte vart. Och därför, i alla fall, skulle hon vara tvungna att stänga butiken tidigare, ja flera timmar innan stängningsdags. Det var ett undantag, snabbt uppkommet, även om det väl kanske inte heller var första gången det hände.

Att det var just då EU-migranten skulle komma in med sin telefon nästa gång och, plötsligt hemmastadd på ett helt annat sätt än tidigare, vinka och treva efter eluttaget… Det hade ju kunnat vara vilken annan dag som helst! Inte just då, inte när de precis skulle stänga klockan tre en vardag. Men just då stod min vän redan som på nålar, och bakom disken… Ibland kan man inte ens röra sig där – det finns ingen plats, ingen luft! Och det var då hon kom in.

Och det är klart att min vän borde ha betett sig annorlunda än hon gjorde, lugnare, men kvinnan brukade komma och försvinna så snabbt, där i andra änden av lokalen… Och min vän såg redan framför sig, hur hon stod där strandsatt med en fattig människas telefon. Butiken skulle låsas över helgen. Vem vet, om den ens – efter allt som hade hänt – skulle kunna öppnas på måndagen? Eller så såg hon, hur hon skulle tvingas ut och leta efter denna människa, med en telefon som kanske var en livlina, som kanske var kvinnans enda förbindelse med vänner och familj… Ge sig ut, och vem vet var hon höll hus? Denna människa, som hon aldrig hade kunnat kommunicera med – varje gång hade det blivit fel, varje gång hade hon försökt, och bara gjort sig löjlig! Detta såg hon framför sig. Ja, kanske till och med hur hon skulle hitta henne, och kanske till och med hur denna människa då, skulle känna en ännu större tacksamhet till henne. Där ingen anledning fanns! Ja, komma med fler presenter… Denna människa som i bästa fall var henne helt likgiltig! Nej, det fanns helt enkelt ingen tid, ingen tid för det!

Så min vän får syn på henne, och genast rusar hon till dörren och viftar avvärjande, ropar: Nej, nej, nej! No, no, no! Och snarare än att se välmenande ut, såg hon väl upprörd ut. Kanske till och med, att hon såg arg ut. Vad som hände sen? EU-migranten slank ut, det var allt… och sen kom hon aldrig tillbaka.

Jag antar att de är vana vid att tolka den typen av signaler. Vana att försvinna snabbt, byta område… Ja, det är ju möjligt, vad vet jag?, att människor i den situationen aldrig ens blir riktigt överraskade, eller i alla fall inte besvikna. Att om man är tiggare, då har man också förlikat sig med det värsta tänkbara i varje givet ögonblick. I annat fall: vad blir utfallet då? Här ger en fattig människa en burk exklusivt te, med mintsmak!, till några småfeta butiksägare, och nästa gång hon dyker upp så blir hon prompt utkastad ur lokalen! Vad kan man dra för slutsats, hur kan man leva med det? Och vad säger det om oss, egentligen?

Och man kan förstås invända, att det inte var menat så. Och herregud – det var det ju inte! Men människan går famlande genom livet, och i huvudet på oss, där är det ju ingen ordning alls! Och det som inträffar som en olycklig slump, det är ju till syvende og sidst lika sant som något annat. Och allt, allt jag vet om det här, är att min vän körde ut den där EU-migranten ur butiken vid tretiden en dag. En fattig människa, som hon av någon anledning knappt stod ut med.

 

 

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s