Om Tyskland och Europa och lite om oss

Artikel/text/tvärsäkerheter om Tysklands egendomliga förhållande till Europa. Skriven för tidskriften Libertas. http://www.tidskriftenlibertas.se/om-tyskland-och-europa-och-lite-om-oss/

För ett tag sedan skrev den gamla östeuropakorrespondenten Richard Swartz i DN, att det i Europa ”bara finns ett samhälle som liknar vårt”.* I alla fall i frågan om nationalstaten. Bara hos oss, och i ett annat land, har den ”avnationaliserade välfärdsstaten”, universalism och kosmopolitism ersatt nationalismens projekt och uttryck. Medborgarskapet är här blott ett personnummer, staten blott funktion, och inte så mycket kultur, historia, jord och blod… Det är inte märkligt, menade han på, att Sverige och Tyskland, som det ju är frågan om, tillsammans drivit en asylpolitik, som omgivningen stått frågande inför. Inte märkligt, i och med att Sverige och Tyskland vårdar sina moderna projekt, medan andra länder putsar matsilvret.

Allt det där känner vi igen, om oss själva har vi hört det till leda och genast ser jag ju också flera läsare som skakar på huvudet. Hyckleri! och nu har ju också alltsammans fallit ihop som ett korthus, utbrister en av er och kan knappt avhålla sig från att gnugga händerna… Och någon annan säger oändligt klipskt: det där är ju också ett slags nationalism! Och det kan man förstås kalla det om man vill, men det hör egentligen inte hit. Den springande punkten i resonemanget är att Europa är annorlunda. Eller omvänt, om vi nu så smått försöker lämnar oss själva därhän, att Europas viktigaste land, inte är som Europa är mest.

Vad menas? Jamen, jag menar helt enkelt att hade jag skrivit om hur Polen och Estland eller Storbritannien talar till sina folkförsamlingar om till exempel flyktingarna, så hade ju öronen krullat sig! Det vet vi, vi behöver knappt ta reda på vad de verkligen säger, så vet vi att öronen skulle krulla sig! Eller alla andra länder i hela Europa – det hade tvingats bli en helt annan text, om några så absolut obegripliga länder! Det hade tvingats till förklaringar! Men när Tysklands viktigaste partier nu höll kongresser för några veckor sedan, så är det ju inte alls nödvändigt – ni skulle alla ha hängt med i svängarna. Ty Tyskland, det är ju ungefär som vi – de fyller sina gymnastikhallar.

Och därför stod vi alltså på samma sida i denna förändringens tid, tills det att vi inte längre gjorde det… Nej, varför vi inte längre gör det, det finns det ingen tid att diskutera; det är inte alls det den här texten handlar om. Men visst, är staten blott funktion, blott utfall, och maskineriet plötsligt börjar hacka, om än litet – det blir ju något rent existenshotande. Vi riskerar att bli ingenting! När, om inte då, ska man i så fall göra något överilat? Hursomhelst, så står vi inte längre där som förr, men kanske att det kan tjäna som en tröst, när vi nu ligger här och häller aska i håret, att vi just i den ekvationen är den obetydligare parten. Ja, även om vi bryter ihop helt är vi ju bara två procent av Europa – det är ju inte ens en fot. Man får alltså anta att alltsammans – verksamheten – i så fall på något vis skulle muddra sig vidare.

Det hölls alltså partidagar i Karlsruhe och i Berlin för de två regeringspartierna kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD med ett par dagars mellanrum i december, och det var ju flera veckor sedan nu, och de har förstås redan analyserats. Det finns egentligen ingen anledning för mig att göra det igen. Särskilt vad som sades om flyktingarna, har analyserats, och jag kan egentligen nöja mig med att säga att det sas, det var inga konstigheter. Det har sagts att socialdemokraternas partiordförande Sigmar Gabriel stod för en hårdare kurs, men det är överdrivet. Jag kommer inte sysselsätta mig särskilt mycket med socialdemokraterna nedan, så låt mig genast få det sagt: ingen av de två partiordförandenas linjetal innebar några brutna ideal. Det vill säga att i Tyskland är Europa fortfarande utan gränser. Även i så måtto är det gränslöst, att kristdemokraternas ungdomsförbunds samt medlemsorganisationen för små- och medelstora företags förslag, om att införa en övre gräns på flyktingmottagandet, kompromissades bort. Idén drivs dock fortfarande av bayerska systerpartiet CSU och har diskuterats mycket i offentligheten.

Ja, innan man samlades i Karlsruhe var missnöjet sannerligen utbrett hos kristdemokraterna, med asylpolitiken, och Merkel för första gången på långliga tider ”satt under press” internt. Och det sägs till och med när församlingen efter hennes en och en halv timme långa tal, applåderade henne stående i nästan tio minuter, att det framförallt var för att knäppa SPD på näsan, som man gjorde det. SPD som några dagar tidigare inte hade kunnat hålla sams i talarstolen, och som valt om Gabriel till ordförande med magra 74 procent, men som som sagt får bli ämnet för en annan text, än den här… Och att många kristdemokrater alltså fortfarande är missnöjda, och inte alls anser att situationen är under kontroll. Så sägs det! Men allt det där – vad är det förutom att spå i kaffesump? Fortfarande är de som kommer välkomna; Angela Merkel upprepade: wir schaffen das, ”vi klarar det här”.

Wir schaffen das – mottot för hösten som varit. Och när de sägs av anglosaxer, sådana där små fraser, så har de en klang av självklarhet och ambition. Och i och med att självklarhet och ambition i sig tas för givna av anglosaxerna, tenderas de av den anledningen att inte tas på allvar av dem. Men i Tyskland frågar man sig genast, om man verkligen är i stånd att ”klara det”, och vad det innebär, och det tas det mycket allvarligt och mycket bokstavligt på saker och ting, och man vrider sina händer. Ja, en anglosax skulle väl ha svårt att tro, hur omdiskuterad den där lilla frasen varit i Tyskland de senaste månaderna…! Kanske att vi förstår det bättre? Hursomhelst så sa Merkel det igen i sitt tal, helt okaraktäristiskt oförskräckt: wir schaffen das. Det vill säga att systemet står pall – logistiskt och ekonomiskt är det genomförbart, och det är huvudsaken. Universalismen är underförstådd och självklar, och det är ju gott så. Hon tackade volontärerna, kommunpolitikerna… Men jag märker, kära läsare, att ni inte alls lyssnar längre, ni verkar bara vänta på att avbryta…?

Ja, ni vill inte alls låta mig avsluta det här, som det var tänkt – kanske har ni överhuvudtaget inte hört på. Och ni säger, att vad dessa trista mittenpartier spottar ur sig om flyktingar, det betyder ingenting. Under de gångna veckorna har vi ju också mycket riktigt lärt oss, att man kan stänga gränserna på alla slags språk. Nej, ni låter er inte längre luras! Där satt ni och var noga med vad ni och andra sade, och normaliserade inte några sägningar ni inte höll med om. Och så plötsligt verkar det mer som att språket, det är något vi drar efter oss på en liten vagn och att det betydde mycket litet, vad som sagts och inte! Man drog er vid näsan, men nu – nyblivna cyniker – kan ingenting förbluffa er längre. Någon av er läspar till och med nymornat fräckt: Att Sigmar Gabriel träffat en flyktingpojke som var blind på ena ögat och Angela Merkel sa att ”ingen lättfärdigt lämnar sin hembygd…” – das ist mir scheissegal, det bryr jag mig överhuvudtaget inte om!

Och det måste jag säga, att det tycker jag är överdrivet… Ni går för långt åt andra hållet! Ni är ledsna och besvikna, och går för långt åt andra hållet, och det är inte heller förnuftigt. Men som ni vill…! Kanske att det ändå är bättre att tala om Europa… Att tala om att det över CDU:s stora scen på detta högst interna arrangemang i eldskrift stod: ”För Tyskland och Europa”. För något säger mig, att om Tyskland ändå håller öppet, så beror det mer på vad som sas om Europa på de här konferenserna, än på deras nyväckta Willkommenskultur.

Men, högt värderade läsare, om vi nu ska tala om Tyskland och Europa – det vill säga EU, men i Tyskland säger man inte EU, utan man säger Europa. Man säger Europa, därför att det europeiska projektet, det är i Tyskland ett Schicksalsgemeinschaft, ett av ödet sammanbundet sällskap… Om vi gör det, då måste ni också vara beredda på att Tyskland genast blir mindre begripligt, än om vi talar om flyktingarna. Varför mindre begripligt? Låt mig helt enkelt säga det rätt ut: därför att Tyskland är det enda landet i Europa, som inte har ett pragmatiskt förhållande till EU. De har ett helt annat slags förhållande, byggt på helt andra saker. Ja, alla andra länder – så är min bestämda uppfattning – har ett i grunden resultatinriktat förhållande till denna politiska entitet, men Tyskland tänker inte så. Tyskland är Europas enda idealister! Frankrike? säger ni. Jag vet förstås ingenting om Frankrike – det vill jag verkligen understryka: ingenting alls – men det tycks mig som att Frankrike under den lite högspända ytan i själva verket är sinnebilden av den kalkylerande delägaren. Ja, precis så tycks det mig, medan Tyskland å sin sida i själva verket, när det kommer till Europa, döljer en kärna av svärmeri. Och då Tyskland är ensamt om saken, blir det i någon mening också mindre begripligt, då det så att säga bara kan betraktas på avstånd.

Genast protesterar ni förstås… Ni är faktiskt riktigt förutsägbara. Det är knappt att ni skulle behöva vara här, kära läsare, ändå skulle jag veta hur ni skulle reagera! Vilken rakt igenom löjlig tanke! ropar ni. Det land som tjänar bäst på EU och bestämmer allt. Skulle inte det vara ett pragmatiskt, skulle det vara ett oegennyttigt land? Skulle det vara Europas drömmare? Och någon av er börjar prata om ”Podemos”, och någon, faktiskt, helt förvirrat om en tysk låglönemodell… Fast det ju inte alls hör hit, och ju är frågor för helt andra sorters artiklar.

Kanske är det lite kontraintuitivt, men det är ju inte alltid en nackdel med en teori, utan kan lika gärna vara en fördel. Och dessutom är vi ju redan överens om att de liksom vi är idealister – det kom vi ju överens om alldeles i första stycket. Jaja, naturligtvis att några av er inte höll med… Och nu muttrar ni om att Richard Swartz är en konservativ gammal stöt. Men denna brist på ett nationellt projekt och en nationell idé; de därmed förbundna idealen som vi i viss utsträckning har gemensamma med Tyskland… De utgör ju trots allt premisserna för hela den här texten! De måste vi vara överens om, kära läsare, annars kan vi ju lika gärna strunta i alltihop.

Alltså: där de där idealen för oss har en mer allmän, och därmed i viss utsträckning ändå nationell prägel, så är de tyska idealen klart och tydligt förlagda till den europeiska nivån. (Eller egentligen, vilket vi kommer till nedan, till väst generellt, vilket i Tyskland dock är i princip samma sak). Europa är Tysklands ”moderna projekt”, lika mycket som det egna landet – reglerad av europeiska principerna som fri rörlighet, frihandel och budgetregler och så vidare.

Det vill säga att när Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm, och när han sa att hans Europa inte bygger murar, så ringde det tomt inte nödvändigtvis på grund av den goda viljan – min tro på den goda viljan är orubbad – utan därför att det med fog kan ställas ifråga, i vilken utsträckning Löfven har ett Europa att kalla sitt eget. Ja, i vilken utsträckning har vi socialdemokrater, tillsammans med de flesta andra partier, ett Europa att kalla ”vårt”? Är det inte snarare så att vi har ett deciderat pragmatiskt förhållande till den europeiska unionen, och att det inte är något fel i det alls. Men att vi därför är hänvisade till att tala om den också i deciderat pragmatiska termer, för att överhuvudtaget förstå vad vi pratar om?

När Angela Merkel däremot i sitt tal försvarade användandet av den där frasen, wir schaffen das, så kunde hon på ett naturligt sätt åberopa sina föregångare och erfarenheter rotade i land och parti.

Hon sa till delegaterna att Konrad Adenauer inte hade sagt, ”vi väljer lite frihet” utan ”vi väljer friheten”. Hon påminde också om att Ludwig Erhard utan inskränkningar hade lovat ”välstånd för alla” och Helmut Kohl ”blommande landskap” i hela Tyskland efter återföreningen. Välbekanta citat, som väl först och främst vittnar om att landet (och även vissa delar av dess nuvarande politikerkader) faktiskt har gått igenom omvälvningar i närtid, som inte ter sig alltför ynkliga – om än litegrann – i jämförelse med den exodus vi nu bevittnar. Så är det ju inte överallt, och det är säkert inte utan betydelse.

Men lite mer armbågen påminns man ju också om att de allra flesta tyska landsfäder, statsmän och politiska profiler med tyngd och gravitas, tenderat att se det europeiska projektet som en princip höljd över andra principer. Adenauer, Erhard, Kohl satte alla sina spår i det europeiska projektet. Den nyligen avlidna socialdemokraten Helmut Schmidt – som med sin kärvhet och intelligens de sista åren var en av Tysklands allra mest älskade personligheter – var heller inget undantag, och som sagt inte heller SPD i stort, om än på ett mindre renodlat vis. Även de grönas Joschka Fischer muterar ju så sakta till en elderly statesman, och förfäktar det europeiska projektet på regelbunden basis också i svenska tidningar. Traditioner och historia är förstås delvis just bara traditioner och historia, men deras händer griper förstås även in i idag, med ett stadigt grepp om politikers och intellektuellas axlar.

Merkels exempel med Konrad Adenauer är dessutom talande på ett annat vis, när det kommer till Tyskland och dess grannskapliga relationer, om ni tillåter en liten utvikning… Hon hyllade i sitt tal hur han i ”kalla krigets mörkaste tid” inte beslutade sig ”för en tysk enhet till varje pris” utan istället helt utan förbehåll vände sig till USA och väst. Utanför den kristdemokratiska kongresshallen är det dock inte en helt igenom okomplicerad sak. Att Adenauer på så vis ”valde friheten” 1952 och Tyskland tre år senare gick med i NATO, omöjliggjorde i förlängningen ett tyskt förenande av öst och väst. Vilket naturligtvis kan kallas för att visa politisk ryggrad, men egentligen lika gärna för halsstarrighet. Österrike tog i en liknande situation – även de styckades faktiskt efter kriget i fyra zoner, varav en sovjetisk – en annan väg, som med vissa militära garantier till Sovjet, väl ändå inte kom att urarta i ofrihet och diktatur…

En ren utvikning alltså, men denna orientering till den västliga sfären sitter alltså djupt i kristdemokratiskt och tyskt DNA – den hör så att säga det demokratiska Tyskland till. Det är bara det jag vill ha sagt. Att man har orienterat sig så även när det inneburit uppoffringar, och att det är något man är stolt över. Två år efter NATO-medlemskapet, var Adenauer en av de som undertecknade Romfördraget, som gav EG och sedermera EU mycket av sin nuvarande form. Än idag ses detta i princip som två sidor av samma mynt.

Redan från början band Tyskland alltså in sina ideal i den europeiska väven. Att nu säga att det europeiska systemet inte skulle klara påfrestningarna, att bryta sönder den fria rörligheten, Schengen och det gränslösa Europa, det europeiska regelverket… Ja även dess humanistiska imperativ… Det vore därför i någon mening att dra undan mattan för sig, existenshotande, återigen: att riskera att bli ingenting!

Ni avbryter och säger, att det ju är allom bekant att även Tyskland brutit mot de europeiska budgetreglerna, till synes utan att drabbas av existentiellt grubbel. Och var höll denna stora europé hus, när Grekland höll på att gå i konkurs? säger ni.

Och det är sant att även Tyskland har brutit mot europeiska regler, även om greklandshistorien ju är mer komplicerad och går att se också som ett exempel på denna europeiska idealism … Jo, vad ni än säger, så går den alldeles självklart att se som ett exempel på europeisk idealism. Ni har helt enkelt en enögd syn på det hela, en alltför hårdragen syn…! Men visst har Tyskland inte sällan betett sig på tvärs mot allt det som jag beskrivit högre upp. Och visst att man då kan säga: den där idealismen är överhuvudtaget ingen idealism, utan hyckleri och egenintresse. Men jag menar: idealismen är ärligt menad. Vad säger förresten att det inte grubblades, att det inte smärtar? Konvulsionerna när vi bryter mot våra regler är äkta, och livet och att leva med oss, är plågsamt och motstridigt…! Allt gör vi med det bästa för ögonen, men vad det bästa är, det skiljer sig ju åt och tovar ihop sig med annat… Tysklands bästa är ett enat Europa. Dess överjag, om man så vill, huldar EU:s konventioner. Men sedan finns ju även CG Jungs lägre ”jag”. Till och med, att det finns ett primitivt ”det”. Och det är klart att resultatet blir oberäkneligt! Att sedan detta Europa som är EU i praktiken består av axeln Tyskland-Frankrike, där man kan tvista om i vilken utsträckning Frankrikes roll är en ren formalitet är förstås en ytterligare komplicerande faktor…

Ja, vem vet hur allt kommer falla ut? Jag vet det inte bättre än någon annan. Men jag antar att jag med den här texten ville peka på att det finns viss anledning att tro att Tyskland kommer fortsätta hålla gränserna någotsånär öppna, och i princip hålla fast vid sin asylpolitik. Att de i alla fall inte kommer gå så långt som Sverige. Och att, om de gör det… Att det då kommer uppstå den smärtsam förvirring hos politik och offentlighet, som uppstår när man gör våld på de av sina egenskaper, som man tycker allra bäst om. Men naturligtvis att det också beror på omgivningen, alltsammans ! Omgivningen – som av en händelse just detta Europa, som är Tysklands bästa jag.

Där skulle man kunna sluta, men ni protesterar, ni nöjer er inte, och det hade jag väl i för sig kunnat gissa mig till. Ni säger att den här texten inte riktigt håller ihop. Början och slutet är motsägelsefulla, säger ni. Att Tyskland å ena sidan skulle vara något fundamentalt annorlunda än resten av Europa… Så annorlunda, var det underförstått, att de olika delarna måste bli obegripliga för varandra. Och att Tyskland sedan å andra sidan skulle bära ”Europa” och den ”europeiska idén” på sina händer! Att dess ideal är lagrade på den europeiska nivån, att det rör sig om en idealist i den europeiska frågan sedan 1952. Ni tycker, att detta åtminstone måste förklaras.

Men kära läsare, vad finns att förklara? Det är ju självklart att det inte hänger ihop, och idag, den fjärde januari, avskaffade Europa medelst Danmark passfriheten mot Tysklands norra gräns. På tysk radio kallar man det Sverige och Danmark gör för ett huvudlöst agerande. Ett obegripligt, huvudlöst agerande, som de inte förstod! Det behöver vi inte förklara, låt oss bara konstatera att så är fallet. Det hänger inte ihop, och vad det kommer leda fram till, det vet jag inte. Att det kommer vålla problem är självklart, man vart det leder sen, det kan jag som sagt inte alls säga.

cdu

* ”Svensken behöver sin optimism”, Richard Swartz, Dagens Nyheter, 5/12 2015.

Advertisements
Gallery | This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s