År sjuttonhundratjugo var en fruktansvärd vinter, men en vacker vår. Särskilt den plats vi hade valt ut var vacker, där vi befann oss med våra instrument – de första i vår långa rad av stadsplanerare. Också vi var vackra då. Vi solade oss i varandra och märkte att våra beräkningar stämde precis med den släta markytan, vars vinklar fick det att ”vattnas i munnen”. Vi stegade upp avstånd i våra lackskor och fäktades, på lek, med mätstickorna. Arbetarna kom senare: fransmän allihop. Vi fick teckna åt dem på papper eller med händerna om vi ville få något sagt. Bara hos förmännen kunde vi göra oss hjälpligt förstådda, där de drev på hästarna eller själva, som en hundrameterslöpare – ja, en enda best! – organiserade sig i lag om trettio man.

Deras läger slogs upp i en aggressiv knyck och en smäll. Tält och hus av brädor, därifrån det alla tider på dygnet hördes sånger och rop och skrik från slagsmål som aldrig tog slut. Vi visade dem den uppmätta marken och våra ritningar och den rätta placeringen på precis allt. Vi hade verkligen gått mycket försiktigt tillväga, när vi lagt upp arbetet som skulle utföras. Men att tygla dessa fransmän som rastlöst kastade sig av och an på slätten! Omöjligt. Det mjuka landskapet blev till en annan skönhet när stora konstruktioner larmande sköts mot himlen. Luften luktade jord och sten och salt från havet, och sattes i rörelse till kastvindar av ren mankraft. Vi var unga och njöt först av att ha planerat detta oöverblickbara, som löpte i alla riktningar runtomkring oss. Minns också att vi inte var särskilt många! Och avskurna från allt och alla där vi var.

Omvärlden följde byggandet av vår stad med intresse och det hela sågs redan från början som ett sällsynt framgångsrikt företag. Stora män från trakten som kände sig berörda kom, och tillfredsställdes alla av de tryckande sångerna och den förryckt danslika verksamheten. Stora belopp stacks åt oss och andra gåvor. Vi hyllades som framtidsmän på vårt fält. Vi försökte tacka arbetarna, men kunde inte göra oss förstådda.

När vi först började misstänka något? Kanske när stadsbygget tog sig över ett vattendrag, och samtidigt i en snabb rörelse höljde flodfåran i slipad sten. Vi letade länge i våra papper efter en flod, men arbetarna såg oss knappt där vi kilade fram mellan dem. Vi lyckades inte fråga dem om det, kalla till möte. Samtidigt tänkte vi fortfarande: det är ju våra ritningar de har i händerna, det är ju vår stad de bygger!

Inte någon gång under de hektiska vår- och sommarmånaderna lämnade vi platsen, och visst studerade vi våra ritningar om kvällarna, vår stadsplanering. Vi kunde alla torg och gator och huslängor utan och innan, och avloppssystemet på våra fem fingrar. Så visst var det vårdslöst av oss, att ändå låta allt rinna oss ur händerna – inte tu tal om saken! Våra barn, och deras barn, har med all rätt gått hårt åt oss, och vi har sedan dess evinnerligt förebrått varandra. Men samtidigt var arbetet så länge så översköljt av damm och svett och säckväv, att det var svårt att bli klok på det. Vi var unga och oerfarna, passionerade och som sagt: hemskt få. Byggplatsen sträckte sig kilometer bort från våra tält och så var det så varmt! Vårt bygges fart och energi alstrade en hetta som tävlade med årstiden. Vi kunde inte göra annat än att söka oss till skuggan.

Det var redan sent när vi verkligen kom på det klara med att våra ritningar hade misstolkats av arbetarna. När vi fann att där fanns hela kvarter för mycket, och gator som ledde ingenstans. Vad hjälpte det då att det säkert inte var avsiktligt? Något intresse av att höra med oss, om det gick som vi – vi! – hade tänkt, visade fransmännen i alla fall aldrig. De höll våra teckningar snett och rökte medan de stenlade planlösningarna. Förstod de sina misstag hade de för den franska självaktningens skull ingenting sagt, utan bara fortsatt att bygga och bära sten. Arrogant ryckte de på axlarna där vi stod med våra nu betydelselösa papper, och pekade på hus och gator som låg mycket olämpligt till. Det var inte lönt att riva upp och börja från början, med hela världens ögon riktade mot oss. När vi väl upptäckt bristerna försökte vi styra upp arbetet bättre, men det var som det var och alldeles för sent.

Sedan dess har den här staden stuckit oss i ögonen. Vår ätt är verkligen den finaste av stadsplanerare. Vi har alltid organiserat ypperligt och sen det här projektet har vi hunnit göra en fantastisk insats – byggt städer av otroliga dimensioner. Men därigenom växer bara vår frustration över denna koloss, som med åren bara blivit mer och med otymplig och i andras ögon, och också för oss, skymmer den planering vi utfört på andra håll. Vad vi än gör, så är den här allt som betyder något. Det är – för att ni bättre ska förstå – som om den här olycksaliga staden vore en krympling som i ett helt liv – ja, i generationer! – insisterar på att gå framför dig i en trång tunnel. Den ramlar, den släpar sig framåt, den famlar efter väggarna.

Vi: Låt oss få gå före! Vi är unga och starka, vem vet vad vi kan göra, vad vi kan hinna fram till, om du bara släpper förbi oss?

Staden: Hurdå? Gången är trång och smal. Jag täcker den helt med min kropp. Ge er till tåls!

Tills du för länge sedan har tappat tålamodet och all respekt för det gamla äcklet! Tills du bara kan känna medlidande med dig själv – ingen annan! – och stampar och trampar bakom denna vämjeliga, vämjeliga stad!

Invånarna där förstår oss inte när vi markerar hus och gator med en sådan kraft att rödkritorna smulas sönder, när vi river kvarter. De säger: ”vår stad är vilken stad som helst, den liknar alla städer”. De upphöjer vissa stråk och oformliga kvarter och ger dem namn efter kejsare, och struntar i andra. De uppvisar överhuvudtaget en sådan inbilsk ignorans att det ändå är höjden!

Men se! En hyresvärd i vårt mest förbannade, misslyckade stråk i vårt mest förbannade hus har blivit tokig av byggnaden. Det är inte hans fel – utan snarare vårt – men vi ska säga som det är: vi skrattar åt det, helt rått! Det var en känslig själ, en av oss, som vi skulle ha tyckt om, och vi deklarerar därmed vårt avståndstagande till hela saken, och fortsätter arbeta.